DE SENASTE DAGARNA har aktualiserat två frågor. Dels om Sverige borde återinföra ämbetsmannaansvaret som togs bort av regeringen Palme år 1976, dels införandet av en författningsdomstol.
Ämbetsmannaansvar var det straffrättsliga ansvaret för offentliganställda som gällde fram till 1976. Fel eller försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten kunde leda till ansvar för tjänstefel.
När det gäller regeringen och ministrarna (som ju ej är offentliganställda utan förtroendevalda) skall Konstitutionsutskottet granska efter anmälan från riksdagens ledamöter. KU skall då granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Den som är eller har varit statsråd får fällas till ansvar för brott mot grundlag eller annan lag. Detta gäller utövningen av statsrådstjänsten om han därigenom grovt har åsidosatt sin tjänsteplikt. KU kan också besluta om åtal vilket prövas av Högsta domstolen. (Detta har dock inte skett sedan 1800-talet.) Man bör betänka att KU består av riksdagsmän, inte jurister.
KU kan sägas vara ett juridiskt organ till skillnad mot misstroendevotum som är ett politiskt organ. Riksdagen kan avge förklaring om att ett statsråd icke åtnjuter riksdagens förtroende. Om minst en tiondel av riksdagens ledamöter väcker misstroendeförklaring, fordras att mer än hälften av riksdagen förenar sig därom för att fälla statsrådet. Någon motivering krävs inte och yrkandet skall icke beredas i utskott (RF 12 kap 4§). De som i fallet med ministrarna och Transportstyrelsen ansåg att man skulle invänta KU-förhör visste nog inte vad de talade om där heller, eftersom misstroendeförklaring inte skall beredas i utskott.
ETT ORGAN som skulle kunnat vara till nytta i detta sammanhang är en författningsdomstol. En författningsdomstol är då tänkt att dels abstrakt granska lagarnas överensstämmelse med grundlag, dels att granska enskilda rättsfalls överensstämmelse med grundlag. I lag fram till 2010 står det ”finner domstol eller annat offentligt organ att en föreskrift står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst får föreskriften inte tillämpas. Har riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften skall tillämpningen dock underlåtas endast om felet är uppenbart.” (RF 2010)
Den nya lydelsen i RF ” Finner en domstol att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning får föreskriften inte tillämpas. Detsamma gäller om stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid föreskriftens tillkomst. Vid prövning enligt första stycket av en lag skall det särskilt beaktas att riksdagen är folkets främsta företrädare och att grundlag går före lag (RF 2011).
Sista delen av skrivningen 2011 utgår från folksuveränitetsprincipen som ju säger i likhet med första paragrafen i Svenska regeringsformen att ”all makt utgår från folket” och att den juridiska makten ej är undantagen. Men enligt EU i samband med protesterna mot Polen skall inte politiker kunna avsätta och tillsätta domare bland annat i författningsdomstolar eller uppenbart andra domstolar heller. I Sverige tillsätter regeringen domarna i svenska domstolar. EU har vid ett tillfälle protesterat mot det svenska systemet när det gäller tryckfrihetsdomstolar. I fallet Holm ansåg EU att Sverige inte borde ha partsammansatta domstolar. Sverige tillsatte en utredning som rann ut i sanden. Men principiellt är frågan vilka som skall ha den avgörande beslutanderätten över svenskt rättsväsende, politikerna eller juristerna?
HISTORIEN MED TRANSPORTSTYRELSEN visar på nödvändigheten med ämbetsmannaansvar. Det som nu hände med generaldirektören utmanar ju närmast löjet då en åklagare jämför beteendet med snatteri.
Det andra problemet med politik och juridik är besvärligare. Risken med författningsdomstol är att vi får en stat i staten, och vem skall utnämna domarna om inte politikerna skall göra det? Litar vi verkligen i så hög grad på rättsväsendet med tanke på bland annat Thomas Quick, Julian Assange med flera? När det gäller politikerna i Konstitutionsutskottet så är detta organ i stort sett meningslöst. Ygeman var den minister som av KU kritiserades flest gånger förra året men inget hände.
Däremot måste vi nog av demokratiska skäl behålla och kanske förstärka misstroendeinstitutet. Om majoriteten i riksdagen riktar misstroende mot någon minister så måste han avgå, om inte han begär avsked eller om statsministern avskedar honom. Sedan blir det folkets beslut att i val eventuellt välja honom igen, och i vanlig ordning kan en statsminister göra honom till minister igen. Skulle statsministern utse någon som inte sitter i riksdagen kan en riksdagsmajoritet rikta misstroende mot denne. Eftersom ”all offentlig makt utgår från folket”(RF §1) så måste juridiken lämnas utanför i detta sammanhang och låta folket besluta.