Allt oftare på senare tid har statliga myndigheter och oberoende experter varnat för att stora infrastrukturprojekt blir dyrare än beräknat. Mycket dyrare – utan att lösa alla problem. Och inte sällan starkt försenade, inte minst.
I just det här avseendet torde Boston Tunnel, i folkmun kallad The Big Dig, ha något slags inofficiellt världsrekord – i skarp konkurrens med den skandalomsusade tågtunneln genom Hallandsåsen.
När Boston Tunnel, som är en omdragning under jord av motorvägen Interstate 93, invigdes 2006 hade den omräknat för inflation kostat cirka 2,5 gånger mer än den ursprungligt beräknade kostnaden.
Kostnaden ökade lavinartat
När tanken på tunneln, som en ersättning för den hårt trafikerade sexfiliga, upphöjda motorvägen rakt genom stan, först väcktes i början av 1980-talet trodde dåtidens trafikingenjörer, att kostnaden för bygget skulle landa på cirka 2,3 miljarder dollar. Budgeten sattes därför vid byggstarten till 2,5 miljarder dollar, vid invigningen 2006 omräknat till cirka 6,0 miljarder med hänsyn tagen till inflationen.
Men den verkliga kostnaden visade sig ha vuxit till 14,6 miljarder, som på grund av alla skadestånd hade ökat till 15,2 miljarder, räntor oräknade, när den ansedda tidningen Boston Globe 2016 utvärderade och summerade projektet tio år efter invigningen.
Därmed kom Boston Tunnel att betraktas som det dyraste enskilda vägprojektet någonsin.
Då var dessutom det redan från början problemfyllda bygget åtta år försenat, huvudsakligen beroende på oväntat besvärliga markförhållanden, byggnadstekniska misstag och ständiga överraskningar som krävde kostsamma ad hoc-lösningar på studs för att inte ytterligare försena projektet.
Åttafilig nedgrävd motorväg
Boston Tunnel är en 5,6 kilometer lång, åttafilig motorväg under centrala Boston. Syftet med bygget var att eliminera den trafikinfarkt som hotade att förlama staden totalt.
Boston led redan på 1970-talet av trafikstockningar, oftast 20 av dygnets 24 timmar. Utöver denna olägenhet orsakade trafiken en ohälsosam och olidlig smog med avgaser trots närheten till havet.
Boston Tunnel har emellertid inte löst stans alla trafikproblem. Söder och norr om city är det fortfarande inte ovanligt med trafikstockningar, ofta beroende på att avfarterna till de kringliggande gatunäten med några undantag inte riktigt passar ihop med de mest frekventa destinationerna.
Varför blev det så dyrt?
Det är en fråga skattebetalarna i Boston och Massachusetts också ställer sig då och då. Och hur kunde det bli så mycket dyrare än beräknat? Följderna har de nu fått uppleva i det tiotal år då delstatsadminitrationen ideligen har tvingats upplysa om, att det inte finns resurser till andra nödvändiga statsningar… En uppgift gör gällande att tunneln inte är betald förän tidigast 2048.
Den kanske främsta anledningen till den kolossala fördyringen är som sagt de rådande markföhållandena, som ställde till massor med besvär under byggtiden.
Ingen riktig storstad
Boston är huvudstad i delstaten Massachusetts och en av de allra äldsta i Nordamerika, i det nordöstra hörn av kontinenten som också kallas New England. Den grundades 1630 av puritanska invandrare och är således cirka 30 år yngre än Göteborg, som som började anläggas i sekelskarven 1500-1600-talen och fick sina stadsrättigheter 1621.
Boston är till ytan inte speciellt stor och är med sina cirka 650 000 invånare ingen riktig storstad som exempelvis New York. Stan är därför den mest tätbebyggda i New England. I storstadsområdet Boston bor däremot en bra bit över 4 miljoner invånare.
Anlagd på ett träsk
Stan är ursprungligen anlagd på ett vattensjukt träsk. Under tidigare århundranden har myndigheter och företagsamma entreprenörer successivt ökat stans yta genom att skala av de tre kullar som funnits nära city och använt jord- och lermassorna till att fylla och dika ut träsket och därmed öka ytan i centrum.
Det innebar att bygget, som sammanlagt sysselsatte ungefär 5 000 arbetare, råkade ut för problem från i princip dag 1. Och de allra största problemen och överraskningarna upptäcktes i massorna som måste bort för att få plats med The Big Dig. Byggarna stötte exempelvis på sjunkna hus och fartyg, som krävde arkeologisk bedömning och eventuell utgrävning. I södra änden av bygget var markförhållandena så instabila, att ett flertal förstärkningar måste vidtas för att förhindra ras.
Inte de enda poblemen
Något som slog utomstående betraktare av projektet var att vissa tekniska lösningar verkade vara så kallade vita elefanter, det vill säga onödigt påkostade. Andra tekniska lösningar har bedömts som enbart klantiga.
Efterhand ända fram till invigningen lossnade saker från tunneltaket och föll ned. Ett par sektioner fick byggas om eftersom det hade blivit fel sammansättning på betongen som rören gjöts med.
Till en början sattes avbärare eller skyddsräcken upp mellan vissa filer men de togs bort sedan åtta trafikolyckor med påkörningar hade inträffat, dock ingen med dödlig utgång.En bilpassagerare omkom däremot när en bit av tunneltaket rasade in.
Vid något tillfälle bestämdes att hela belysnngen i tunneln måste bytas ut till en extra kostnd av 50 miljoner dollar. Etcetera, listan kunde göras längre.
Så… levererar tunneln?
Slutligen måste man titta på om tunneln löste upp tafikstockningarna och levererade de tänkta fördelarna. Trafikstockningarna i city är ett minne blott förstås. Den ursprungliga sexfiliga, upphöjda motorvägen var avsedd för cirka 75 000 rullande fordon per dygn. I början av 1990-talet hade trafikvolymen ökat till 200 000 – och då höll det inte längre.
The Boston Tunnel löser inte alla problem som sagt, men tunneln har i alla fall kapaitet för cirka 535 000 rullande fordon per dygn. Det har inneburit att centrala stan nu kan visa upp en behagligt trafikerad lokalkörbana med diverse gröna inslag – och bättre luft förstås.
