KOMMUNLEDNINGEN i Göteborg svarar oroliga invånare med iskall tystnad. Därmed har den skaffat sig betyget underkänt i ämnet ledarskap.
Lördagens demonstration samlade flera tusen personer från Göteborg med omnejd.
Där kände man ilskan i novemberluften. Men under ytan flämtade en djupt känd oro över vad som håller på att ske med staden. Den har funnits en längre tid att döma av en mängd inlägg i olika sammanhang.
Det gäller trängselskatten, det gigantiska projekt som heter Västlänken och själva maktutövningen.
Oron uttrycks inte av okunniga barn eller ungdomar utan av fullvuxna människor som varit med förr och som tycker mycket om sin stad. Det är också tydligt att dessa människor röstat på olika partier längs hela skalan.
MAKTEN SVARAR med två budskap:
1. Besluten är fattade och går inte att ändra.
2. Vi själva har i varje fall ingen makt att göra det.
Maktens slutsats blir att inte ens delta i debatten. Trots att en sådan pågår för fullt.
Det sägs att tystnaden är maktens taktik i detta fall. Här gäller bara att tutas och körs med hörselskydden på.
Följden blir att makten förlorar debatten. Men vad gör väl det? Den som sitter vid spakarna bestämmer.
I SJÄLVA VERKET röjer allt detta ett enastående dåligt ledarskap. De som fostrats till ledarskap ska veta att det krävs dialog med dem man styr. Alltså lugna samtal med människor. Andra än dem som sitter vid sammanträdesborden.
Låt oss utgå ifrån att det finns mycket goda skäl för Västlänken. Lugnande besked som neutraliserar den sakkritik som riktas mot projektet. Vare sig det gäller ekonomi, teknik eller trafikpolitik.
Enligt makten måste det ju finnas gott om sådana. Varför hemlighålla dem?
Kan det vara så att dyra PR-konsulter ligger bakom tystnadens taktik? Alltså bekostade av skattebetalarna?
Inte det, nä? Bemöt då den kritik som uttalas av människor med sakkunskap i bagaget och som känner stark oro. En oro allmänheten delar.