Under drygt 25 år som reporter på Göteborgs-Posten har jag fått lyssna till många skrönor om Göteborg.
De liknar de skrönor jag hört i andra småstäder där jag vuxit upp eller arbetat. De flesta är oskrivbara eftersom de som berättar inte vill stå med namn för det de berättar.
Som den framgångsrike seglare som berättade att Pehr G Gyllenhammar var så angelägen om att vinna att han fuskade.
”Alla” visste om det, sa seglaren. Ingen vågade lämna in en protest för att få honom diskad (och skulle någon i Marstrand vilsekommen stockholmare göra det så avslogs den ändå).
Seglaren själv? En förmögen man som tillhörde Göteborgssocieteten.
Jag försökte övertala honom att berätta historien, inte bara bland vänner utan också i tidningen, eftersom jag tyckte att den var ganska lustig och kompletterade bilden av Pehr G Gyllenhammar. Jag tyckte inte att den skulle förminska den store företagsledaren; bara göra honom mer begriplig och mänsklig.
Om den nu var sann.
”Aldrig i livet”, sa seglaren. ”Då skulle jag vara slut.”
Det trodde han, på fullt allvar!
En annan skröna hörde jag från en av stadens honoratiores som, tillsammans med sin hustru och till sin egen förvåning, blivit hembjuden till paret Gyllenhammar som han tidigare aldrig träffat.
När gästerna anlänt – de var många – skred paret Gyllenhammar ner för trappan för att ta emot sina gäster.
– Det var som en kejserlig mottagning, sa den förvånade gästen.
Jag vet inte om skrönorna är sanna men de berättar ändå om något av det som utmärker Göteborgsandan: vikten av att höra till och hålla sig väl med makten och rädslan för vad som kan drabba den som avviker eller berättar hur det är.
Umgängesformerna i Göteborgssocieteten är i dag sannolikt mindre feodala än under skeppsredarepoken eller Pehr G Gyllenhammars tid som Volvochef. Men umgänget är viktigt för dem som vill räknas, för karriären och affärerna. De som räknas finns i de namnlistor Spanaren publicerat även om där också finns många katter bland hermelinerna.
”Skvallerjournalistik”, säger en kritiker om Spanarens publicering.
Om det är skvaller kan skvaller ibland vara bra för att bättre förstå hur ett samhälle fungerar även om de offentliga listorna inte ger oss full insyn. Privata kalas och mottagningar har vi som skattebetalare ingen insyn i. Vem håller kejsarhov i dag?
”Förvånansvärt många journalister på listorna”, säger en annan läsare.
Jag håller med.
”Acceptera inte … inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån … som kan misstänkliggöra din ställning som fri och självständig journalist”, står det i journalistförbundets yrkesregler.
Strunt, tycker några av mina kollegor. ”De skickade visst ett kort”, sa GT:s chefredaktör om Lisebergs hedersgästkort.
Det kanske inte betydde något alls för henne.
När jag läste det hon sa dök en liten grabb upp i mitt huvud. Han har aldrig varit aktuell som hedersgäst på Liseberg. Jag stötte på honom för många år sedan då jag skev en artikelserie om barn. Han var storebror i en familj där alla hans syskon berättade att deras föräldrar misshandlade dem. Grabben försvarade sina föräldrar. Nej, de hade aldrig slagit honom. ”Men”, sa polisen som pratade med honom. ”Du sa en gång att du ville flytta hemifrån?” ”Jaa”, sa grabben. ”Men det var inte för att de slog mig eller så. Det var för att, andra barn, de får gå på Mc Donalds och Liseberg och så och det har jag aldrig fått göra för mina föräldrar jobbar så mycket.”
PS
Agneta Bogestad, kreatör, reagerade mot Göran Johanssons beskrivning av arkitekt Carl Nyréns vinnande förslag till operahus i Göteborg. Johansson påstod att de ”plockade bort tinnar och torn och annan skit” när de arbetade fram det hus som sedan byggdes. ”Det var ju precis tvärtom man gjorde”, säger Agneta Bogestad. ”Man plockade på tinnar och torn och annan skit. Carl Nyréns arkitektur präglades av ’en enkelhet i volymer och en omsorg om detaljer och materia’ (NE). Jag skrev just så till Göran Johansson och kanske litet till. Han bad faktiskt om ursäkt.”