Nu har Konserthusets sex sträckor långa jazzstafett gått i mål för den här gången.
Stafettpinnen överräcktes i september till altsaxofonisten Benjamin Koppel, ledare för supergruppen Portable Infinity och den fördes i måndags över mållinjen i ett säkert grepp av Gilbert Holmström, frontman i egen kvintett.
Portable Infinitys konsert gav oss musikanteri i världsklass och en misstanke om att seriens höjdpunkt redan nåtts, men allteftersom måndagskvällen fortskred anmälde sig Holmströms femma som en stark utmanare.
Jazztraditionen på axlarna
Den snart åttioåttaårige göteborgssaxofonisten Gilbert Holmström bär hela den moderna jazztraditionen på sina axlar. I någon mening autodidakt har hans konst formats långt från de jazzmusikaliska akademierna utan i stället mejslats fram genom faser av intensivt skivlyssnande (i sin ungdom kunde han väckas mitt i natten och på uppmaning vissla ett Charlie Parkersolo), imitation, disciplinerad övning, samspel, utmanande av konventioner och till slut ett fritt sökande i ett oändligt universum av musikaliska möjligheter.
Snart den ende aktive, betydande musikern i sin generation frustar han fortfarande av liv och innovationslust. Som ett tecken omger han sig numer med en kvartett av betydligt yngre medspelare: Mathias Landæus (piano), Johnny Åman (bas), Cornelia Nilsson (trummor) och Erik Kimestad (trumpet). Gruppen har redan givit ut en skiva, ”Peak”, och en andra är på väg.
Varför ska man lyssna på jazz?
Man kan lyssna på jazz av olika skäl. Kanske vill man ha musik att dansa till (som på skoldanserna under min tid på Hvitfeldtska högre allmänna läroverk för gossar), kanske vill man ha ”cool” musik i bakgrunden på ett cocktailparty, kanske vill man höra hur en ”crooner” gör sin variant av någon standardlåt eller kanske vill man njuta av hur en skicklig solist fantasifullt slalomåker genom ett konventionellt och igenkännbart harmoniskt schema.
Inte mycket av detta fick man lyssna till under kvällen med Gilbert Holmströms kvintett. Publiken bjöds på en helt annan musikalisk berättelse.
Angelägen musik
Gruppens samlade tonflöde var sällan insmickrande, ibland påträngande, ofta utmanande, alltid angeläget.
Holmströms teman är nästan alltid lite kantiga med rytmiska twister och man fick höra Nilsson lägga ut intrikata, komplexa multirytmer i en lång inledning till ”S.J”., Åman slå an bassträngar så kraftfullt och emotionellt laddat som om varje ton gällde livet i ”Autumn Sequence” och Landæus brutalt lösgöra hela klaviaturen från pianot i ”Blues for NYCF”.
Kimestad var kvällens man
Trots att gruppens styrka till stor del är medlemmarnas interaktion i stunden menar jag ändå att trumpetaren Erik Kimestad var kvällens man och hans insats förtjänar en något mer ingående betraktelse.
Kimestad är bördig från Norge men har fått sin musikaliska utbildning mellan åren 2008 och 2013 på Rytmisk Musikkonservatorium i Köpenhamn, en institution som frambringat en uppsjö av duktiga musiker, inte minst ett antal basister och slagverkare av världsklass. (Vill man själv ta sig en rejäl tugga av det danska musiklivet kan det vara lämpligt att ta sig till Köpenhamns jazzfestival, som i år sträcker sig från den fjärde till trettonde juli. Tusen konserter med musik som ljuder från varje scen, pub, tält, buske och gräsmatta i stan. Många av konserterna är dessutom gratis!)
Klar, distinkt ton och teknisk briljans
Kimestad är en ”cool cat”, som lockar fram en klar, distinkt ton ur sin Conn. Till synes närmast oberörd visar han upp en teknisk briljans, som tycks kunna ta honom precis vart han vill.
Många minnesvärda djärva tonklättringar genomfördes under kvällen men för denne recensent framstod solot under Holmströms underfundiga ”Tryck på alla knappar” särskilt anmärkningsvärt. Kimestad tycktes där utforska ett tretonsmotiv, som han först lade ut långsamt, vred och vände, tog det från norr till söder, från öster till väster. Småningom steg tempo och intensitet till ett vilt furioso, det ursprungliga motivet utökades med fler och fler toner, trumpetens ventiler gick som en stångjärnshammare på högtryck, svetten började flöda i Kimestads panna (även i min), hans kinder blev tomatröda, saliven droppade i mungiporna. Så stannade allt plötsligt av. Tonkaskaderna klingade ut och dog sakta i en lång tematisk linje. Magnifico!
En blinkning till John Coltrane
Hur artade sig kvällen för mäster själv då? Ja, inte minst kunde man se honom lätt lutad mot pianot leende njuta av sina medmusikanters prestationer.
Trots att han gav sig ut på några häftiga vandringar djupt in i freebopens regnskogar var nog hanteringen av ”It’s Easy to Remember” det som åt sig längst in i hjärtat på en garvad lyssnare. Med en blinkning till John Coltrane och dennes version på skivan ”Ballads” från 1963 spelade Holmström låten rakt, utan krusiduller, men med ett vemod och underliggande intensitet och lidelse som man kanske bäst kan benämna ”kontrollerad hänförelse”.
Som en uppskattad bonus bjöds publiken dessutom på en fin sånginsats av Ulla Carin Holmström där hon inlevelsefullt tolkade makens komposition ”Magritte”.
