Så är jazzhösten är här – och som den anlände!
Från Köpenhamn svepte altsaxofonvirtuosen Benjamin Koppel in med hela släkten nedpackad i en kappsäck av förväntan, inte som en börda att bära utan som en resurs att plocka fram när det skulle kunna behövas.
I måndags gav han, som frontfigur i supergruppen Portable Infinity, konsert i Stenhammarsalen.
Dansk dynasti i Bach-klass
Den femtiårige Benjamin Koppel är del i en musikalisk familjedynasti, som ibland jämförts med Bachfamiljen i Tyskland
Familjens patriark, Benjamins farfar, Herman D. Koppel (1908-1998) måste betraktas som en av Danmarks mer väsentliga moderna tonsättare med en omfattande verklista (några startpunkter för den som vill bekanta sig med hans musik, som verkligen förtjänar mer uppmärksamhet, kan vara andra symfonin, cellokonserten och pianosonaten opus 50). Av Hermans fyra barn blev Therese konsertpianist,
Lone operasångerska och Thomas och Anders kompositörer. För en svensk publik är bröderna förmodligen mest kända för att de i mitten på sextitalet, tillsammans med sångerskan Anisette, bildade rockgruppen The Savage Rose.
Benjamin som solist i faderns konserter
Som son till Anders Koppel tillhör Benjamin det tredje ledet i dynastin och även om han mest är verksam inom det jazzmusikaliska området, med ett sextiotal inspelade album och samarbete med en uppsjö av världsstjärnor, blir det också en hel del ”crossover”, exempelvis som solist i faderns två konserter för saxofon och symfoniorkester (kan strömmas på Spotify).
Konstmusik och jazz i suverän blandning
Så stod han då där på tiljorna i Stenhammarsalen iklädd keps, runda glasögon, skjorta, väst, kavaj, slimmade jeans och träningsskor.
Koppel inledde med en låg lång ton på saxofonen vilken efterhand fångades upp och vidarefördes av hans medmusikanter Jacob Karlzon (piano), Thommy Andersson (bas) och Magnus Öström (slagverk).
Den fortsatta musiken kan i stort beskrivas som två fyrtiofemminuters sviter med paus emellan.
Även om musiken i grunden var komponerad med givna strukturer var den öppen med gott om utrymme för improvisationer. Aktiviteterna utspelades på ett fält som kanske i långa stycken lika gärna kunde beskrivas som konstmusik (där det koppelska arvet kunde urskiljas) som jazz. Gruppen höll sig till stor del inom välkända harmoniska ramar med en och annan utflykt i friformterräng. Vid något tillfälle tycktes faktiskt den koppelska kroppen intagits av Pharoah Sanders ande.
Musikanteri i världsklass
Vi fick höra musikskapande på högsta internationella nivå; melankoliska viskande, skira dalar; intensiva toppar med hackande, skrapande, pockande, repetetiva tonkaskader. Variation skapades också genom att den musikaliska centrallinjen utsattes för frekventa ”platsbyten”. Av och till bars den av en ensam oackompanjerad solist (inkluderande ett fantastiskt polyrytmiskt solo av Öström där han enbart använde sig av vispar och djuplodande stråkinsatser av Andersson), ibland av en duo (piano – slagverk, saxofon – bas) och stundtals av hela ensemblen i kollektiv improvisation i bästa King Oliveranda. Den alltid intressante Jacob Karlzon pendlade mellan Don Pulleninspirerade attacker på tangenterna och impressionistiska klanger à la Debussy. Benjamin Koppel fattade både Ornette Coleman och Cannonball Adderley i handen för att staga upp sina solistiska flygturer.
Publikens uppmärksamhet slocknade aldrig
Kanske hörde vi redan nu spelårets bästa konsert och de som missade den är bara att beklaga. Gruppen har inte givit ut några skivor men som tur är finns två inspelade konserter att leta upp på Youtube. Gör det!
