Häromdagen rasslade det till i min brevlåda och något föll med en liten, men ändå klart hörbar, duns mot hallgolvet. En sådan händelsekedja höjer min misstänksamhets- och ångestnivå rätt rejält.
Eftersom jag undanbett mig all reklam och mina räkningar lever ett helt digitalt liv återstår egentligen bara två möjligheter: skatteverket eller kronofogden.
Men det visade sig trots allt finnas ett tredje alternativ: ett litet paket innehållande en ny CD med tenorsaxofonisten Gilbert Holmström; en inspelning utgiven av Jonas Kullhammars bolag Moserobie där Holmström spelar tillsammans med en ung kvartett musiker, Erik Kimestad (trumpet), Mathias Landæus (piano), Johnny Åman (bas) och Cornelia Nilsson (trummor).
Omslaget visar upp en bild av Gilbert i profil och den spännande titeln i versaler, PEAK. Skivan innehåller sex låtar varav fyra är skrivna av mäster själv och två av Ennio Morricone hämtade från Sergio Leones film ”Once Upon a Time in America” (1984).
Trots att det är arla morgonstund matar jag nyfiket igång CD-spelaren. Karln är ju ändå snart 87 år (!), årsbarn med avlidna tenorgiganter som Archie Shepp, Joe Henderson och Bernt Rosengren. Har han något intressant kvar att säga?
Angelägen musik
Ur högtalarna strömmar en musik som överraskar: fräsch, ibland kraftfull, ibland spröd, hela tiden angelägen. Under lyssningen går associationsbanorna sextio år tillbaka i tiden, till Gilberts första kvintett med identiskt instrumentuppsättning och skivan ”Utan misstankar” (1965), en av sextiotalets bästa svenska jazzutgåvor.
På ”Peak” är Gilbert själv både utmanande och uppkäftig och låter förvånansvärt ungdomlig i ton och attack. När jag letar på nätet ser jag att skivan fått fina omdömen i den skandinaviska fackpressen och Orkester Journalens recensent ser den till och med som en allvarlig kandidat till ”Gyllene skivan”.
Kreativitet, skapande och åldrande
Blir musikaliska göteborgare aldrig för gamla? Jag tänker förstås också på Herbert Blomstedt, 97 år (!), som i vår kommer tillbaka till oss för att i Konserthuset dirigera ett program med Beethovensymfonier.
Hur ska man egentligen se på fantasi, kreativa processer och tidens obönhörliga gång?
För att få en verkligt relevant diskussionspartner ringer jag upp Gilbert och vi kommer överens om att träffas på familjen Holmströms sommarresidens ute på Kalvsund för ett samtal med fokus just på skapande och åldrande. Jag kopierar över ”Peak” till min dator (enbart för personligt bruk, jag vet!), stoppar den i ryggsäcken och ger mig iväg mot buss och färja.
Sommarvärme i bersån på Kalvsund
Kalvsund tar emot med riktigt sommarväder (sol, 22 grader, svag vind, men inget dopp, jag är badkruka) och vi slår oss ner i en berså i den prunkande trädgård som omger huset. Min tanke är att vi tillsammans ska lyssna oss igenom den första låten på skivan, ”Blues for NYCF”, och göra paus på lämpliga ställen för diskussioner, associationer och reflektioner.
Bokstavskombinationen NYCF visar sig stå för New York Contemporary Five, en kortlivad (1963-64) men mycket inflytelserik avatgardistisk grupp med bland andra Archie Shepp, Don Cherry och John Tchicai. Gilbert skrev temat efter att ha mött gruppen under deras vistelse i Göteborg. Inspirationskällan är tydlig när man hör det lite kantiga temat med stopp och abrupta tempoväxlingar. Det är knappast någon blues formellt sett men temat framkallar en vemodig känsla och tjänstgör som en mental avskjutningsramp för det tenorsaxsolo som följer.
Engagerande tenorsolo
Gilbert inleder med en lång sjungande ton, som löses upp och glider över i ett sjutonsmotiv. Den långa tonen återkommer med jämna mellanrum och skapar på så sätt ett nät av interfolierade vilopunkter. Sjutonsmotivet upprepas och dissekeras och dekonstrueras genom att vridas, vändas, speglas och fragmenteras.
Intensiteten ökar och tenorsaxofonen rör sig allt längre ut i någon rå, obanad fribopterräng.
En och en halv minut in i solot trycker jag på pausknappen.
Sjungande kvalitet i tonbildningen
Jag attraheras av den sjungande kvalitet Gilbert lyckats ge tonbildningen och när vi reflekterar över just detta leder oss associationsstigarna tillbaka till några album i hans tidigare produktion. En ”urcell” kan lokaliseras i den operaarialiknande ton han av och till använde under inspelningarna av ”Latin Doll” (1980) och ”Latin Blue” (1983).
Den tonkvaliteten har uppenbarligen övervintrat någonstans ”där inne” och kanske är det den unga, entusiastiska omgivningen som tinat upp och lockat fram den. I denna mening tycks han inte ha åldrats över huvud taget. Annat är det förstås med fingertekniken. Han övar inte speciellt mycket längre och kan rent tekniskt inte utföra lika komplexa manövrar som tidigare.
Enklare fraser lyfter fram det väsentliga
Fraserna måste bli enklare. Kanske är det inte enbart en nackdel. Han kan koncentrera sig på att spela det väsentliga, plocka bort det onödiga. Och för att skala den musikaliska löken på rätt sätt och frilägga kärnan fordras erfarenhet, av liv och av musikaliskt hantverk. Den erfarenheten har han. Mer än de flesta.
Erfarenhet, åldrande, klarhet, enkelhet. Vi stannar i den formeln ett tag och börjar dra paralleller till den klassiska musiken och kommer in på favoriter som Brahms klarinettkvintett och Richard Strauss ”Metamorphosen” och ”Vier letzte Lieder”. Mästerverk som är givna att ta med sig när man packar för vistelse på en öde ö.
Toner som spränger bojor
Vi sätter på uppspelningen igen och hör hur saxofonen börjar kvida, klaga, gnälla. Jag tänker att Gilbert bär sex decennier i sitt musikaliska språk. Han stod själv på barrikaderna den gången tonerna sprängde sina bojor, släpptes fria och tycktes kunna nå vart som helst.
Han har också varit med när de flesta fångades in igen och ordningen återställdes. Nu märker jag att Landæus fingrar lämnar tangenterna; Åman förankrar sin bas hårdare i golvet och lutar sig med slutna ögon långt ner över klanglådan (ja, det låter faktiskt så); Nilsson sitter alltmer rak i ryggen och trycker, pressar, vrider åttondelar ur cymbalerna.
När saxen pockar som mest på uppmärksamhet vaknar Kimestads trumpet till liv och med några försiktiga toner manar han hela gruppen att ge sig in i en kollektiv improvisation. Tillbaka till New Orleans! Tro det eller ej – men nu är det 1920. Kör hårt!
Isbergsteknik för saxofon
Vi stänger av datorn, lutar oss tillbaka i stolarna i bersån och läppjar försiktigt på varsin GT som värden blandat till. Under den andra delen av Gilberts solo ackompanjeras han enbart av bas och trummor och det är förstås omöjligt att inte tänka tillbaka på Mount Everest Trio i vilken han spelade med Kjell Jansson och Conny Sjökvist och deras fenomenala platta ”Waves from Albert Ayler” (1975).
Då var han 38 år, med briljant teknik och på toppen av sin kreativa förmåga. Nu är han där igen, 50 år senare, för en kort stund i en liknande situation. Men han har inte längre något behov av att imponera på kolleger och kritiker. All ”machismo” är borta. Ur teknisk synvinkel skulle han aldrig kunna replikera sig själv från 1975. För inspelningen av ”Peak” har han dessutom valt ett munstycke som är lättblåst. Det blir enklare att ta sig igenom de många timmarna i inspelningsstudion men priset är att vissa uttrycksmöjligheter, exempelvis flageolletter, försvinner.
En gång i den tidiga karriären kallade Ingmar Glanzelius honom för ”den vildsinte saxofonisten från Göteborg”. Han var nästan tygellös i sin iver att kommunicera allt han hörde inom sig. Idag hör han något annat. Hela paletten behövs inte. Ibland räcker det med antydningar. Hemingways isbergsteknik för saxofon.
Slut på pratet när Erik Kimestad spelar trumpetsolo
Sommarvärmen gör att vi sakta sjunker djupare ner i stolarnas kuddar
Pauserna i våra meningsutbyten blir allt längre och vi slutar helt att tala när datorn självmant börjar spela upp ”Deborah’s Theme” med ett alldeles underbart trumpetsolo av Erik Kimestad.
