Måndagskvällen den fjärde mars flyttade storbandsjazzen, i form av Göteborg Jazz Orchestra (GJO), in på den klassiska nattklubben Park Lane på Avenyn.
Premiären lockade med trumpetaren och sångaren Peter Asplund som gästartist. Strax efter klockan halv sju blickade Mats Eklund ut över en välfylld lokal (cirka 140 personer) och kunde nöjt presentera GJO:s senaste projekt: Jazz@Park Lane.
Den första måndagen i varje månad tänker orkestern äntra scenen och göra det under olika övergripande teman och med en varierande flora av gästmusikanter. Som vanligt vill GJO också lyfta fram och ge plats åt den kommande generationen av jazzmusiker och premiärkvällen inleddes med en ung sextett under ledning av basisten och sångerskan Alma Algani.
Tydlig fingervisning om att framtiden redan är här
Alma går sista året på Hvitfeldtska gymnasiet och sitt examensarbete ägnar hon åt att studera och framföra den israeliske basisten Avishai Cohens musik. Engagemanget, närvaron och nerven i gruppens framträdande gav oss något äldre i publiken en fingervisning om att framtiden förmodligen redan är här.
En välljudande presentation av orkestern
Innan Peter Asplund gjorde entré presenterade GJO sig själva. Och det lät bra! Smekande och uppfordrande saxar, svävande tromboner, pockande trumpeter, stadigt komp och fina solon i vilka inte minst Björn Cedergren (tenorsax) och Sebastian Petersson (trombon) utmärkte sig med personliga sound och intressanta vandringar genom harmoniken. Om man slöt ögonen kunde man se både Count Basie och Woody Herman framför sig.
Härligt vårligt vemod med Asplunds flygelhorn
In kom så Peter Asplund med flygelhornet om halsen och våren i sinnet: ljus kavaj och en sprittande version av Clifford Browns bopklassiker Joy Spring. Men den mjuka, dova, lite melankoliska tonen i flygelhornet gav framförandet också ett underliggande stråk av vemod, som speglade den halsduks- och handskkrävande temperaturen på utsidan. Våren dröjer ett tag till.
Sång på scen vägen genom fyrtioårskris
I ett av sina underhållande mellansnack upplyste Asplund oss om att han tagit sig genom sin fyrtioårskris genom att börja sjunga och då inte enbart i badrummet utan också på scenen. Av alla tänkbara ”crooners” menade han sig mest vara inspirerad av Mel Tormé, vilket han inledningsvis försökte visa i en utlevande variant av My Shining Hour. Härlig inlevelse, intressant plastik men ganska långt från Mel Tormés version, i alla fall som han gör den i liveinspelningen från Hollywood 1954. Men, som alltid, det väsentliga i jazz är att vara personlig.
Konstant underhållande instrumentalt och vokalt
Kvällen visade upp Asplund som en tekniskt briljant trumpetare djupt förankrad i den klassiska jazzmyllan. Kanske saknade man lite av den mer experimentella sida han visade upp i augustikonserten på Utopia jazzklubb. Genom att växla mellan, trumpet, flygelhorn och sång och dessutom begåvad med ett trivsamt och fyndigt mellansnack, var han under kvällen konstant underhållande. Den instrumentala höjdpunkten var nog trots allt det oackompanjerade solot i codan till A Night in Tunisia där han kombinerade sin magnifika teknik med att väva ett intrikat, tonnät av allt längre trådar fantasifullt relaterade till låtens centrala mer riffartade musikaliska idéer. Den som vill höra mer av Peter Asplund i lugn och ro hemma i soffan kan lämpligen införskaffa hans senaste platta Out of This World inspelad på Göteborgsoperan i höstas där han backas upp av Göteborg Wind Orchestra.
En premiär med kraftig mersmak
Premiären på Jazz@Park Lane gav verkligen mersmak och visst är det härligt att vår stad har ett band som Göteborg Jazz Orchestra. Gå och lyssna på dom så fort du får en möjlighet!
