FILMSTADENS GODISFÖRBUD är nog något av de mest korkade någon hört talas om.
Inte för att jag är särskilt flitig biobesökare eller storkonsument av sega råttor, Ahlgrens bilar eller popcorn men på radion hör jag oroliga föräldrar med begränsad budget grubbla över hur de ska få fram alla hundralappar som i dag krävs för att ta med ungarna på bio.
Beslutet att stoppa medhavda sötsaker och läskedrycker är häpnadsväckande och väcker berättigad vrede. Själv blir jag full i skratt.
EFTER TVÅ ÅRS pandemi är biograferna i skriande behov av att få tillbaka publiken. Att locka med att göra filmupplevelsen ännu mer till en klassfråga, tja, man undrar vem som har kläckt den kamizakeidéen?
Priset för en biobiljett har skenat iväg bortom allt förstånd.
Under den senaste 20-årsperioden har kostnaden ökat med 70 procent. Det är tre gånger mer än den genomsnittliga prisökningen för alla varor.
I dag kostar det i runda tal 150 kronor för ett par timmars underhållning framför vita duken.
BIOGRAFERNAS ALLT STÖRRE utbud på ”mat” och dryck ligger skyhögt högre än vad motsvarande varor kostar utanför salongen.
Nå, låt säga att Filmstaden står fast vid sitt dåraktiga beslut, hur ska det efterlevas?
Kroppsvisitering?
Kanske finns de apparater som upptäcker gömda polkagrisar och skumbananer motsvarande flygplatsernas metalldetektorer.
Kan man träna upp hundar att sniffa fram chokladpraliner istället för droger?
VAD ÄR egentligen godis?
Jag råkar ha en ask med salivstimulerande tabletter, inköpt på apoteket. Godis eller medicin?
Frågorna hopar sig men den viktigaste av allt: Om jag blir avslöjad med en påse chips i ryggsäcken, vad blir straffet? Blir jag utslängd? Avstängd från framtida biobesök på obestämd tid?
Filmstaden är skyldig oss många svar.