På 1990-talet tillhörde han under en åtta månader lång period en FN-styrka i Bosnienkriget (1992-1995) då han och hans kamrater bland annat råkade ut för praktiskt taget daglig beskjutning från olika håll med både tunga och lätta vapen.
Det gav både nya lärdomar och insikter han har haft nytta av senare i livet, som de senaste åren då han i två omgångar har tjänstgjort i den svenska kustbevakningens livräddningsinsats i Medelhavet.
Men för närvarande är göteborgaren och tvåbarnspappan Jonas Grevstad, 47, hemma i Sverige och chef för Kustbevakningens station i Strömstad.
− FNs begränsade roll i Bosnienkriget var naturligtvis nödvändig och viktig men att rädda utsatta flyktingar i Medelhavet är nog det viktigaste jag gjort i livet, säger Jonas vid samtal med Spanaren.
Tog värvning i FN-styrka
25 år gammal tog Jonas Andersson, som han hette då, värvning i den FN-styrka som skickades till Bosnien drygt ett år efter krigsutbrottet. Då hade han avslutat sin militära utbildning till minröjdykare i marinen följd av examen som styrman på Chalmers.
Han placerades i ett svenskt pansarskyttekompani, som tillsammans med ett danskt pansarregemente och ett norskt fältsjukhus bildade en nordisk bataljon.
− Det är svårt att i förväg försöka föreställa sig vad man kommer att ställas inför när det blir skarpt läge, berättar Jonas. Praktiskt taget dagligen råkade vi ut för beskjutning, huvudsakligen från den serbiska sidan men även från den bosnien-kroatiska. Det var ett oerhört komplicerat krig och läget var alltid ovisst. Kulorna visslade förbi med ett tjutande eller slog in i pansarplåtarna på våra fordon och det var inte alltid vi visste vilka som sköt. Även granatbeskjutning råkade vi ut för. Otäckt såklart men vi klarade oss tack vare bra utbildning och stark fokusering.
Adrenalinkick gav skärpa
− Det jag minns bäst är, att vi vid varje angrepp, som skulle besvaras från vår sida, blixtsnabbt blev otroligt adrenalinstinna och samtidigt väldigt skärpta och vaksamma med tanke på riskerna. Men det kanske också berodde på att vi var så unga. Soldater i krig är ju för det mesta bara 20 år och lite drygt…
− En annan utmärkande sak var den fantastiska sammanhållning och det kamratskap som uppstod mellan oss i förbandet, där jag som sergeant var ställföreträdande chef i ett av pansarfordonen. Det var verkligen en för alla och alla för en.
Vänner för livet? Nej!
− Jag minns även att jag flera gånger tänkte, att de här starka upplevelserna skapar vänskap för livet… men så blev det inte, därför att alla vid hemkomsten satsade på det civila igen. Väl hemma i det trygga Göteborg återgick allt för min egen del i normala banor. Jag sökte och fick jobb i Kustbevakningen i Strömstad och där är jag nu tillbaka som chef efter 20 års tjänstgöring på olika stationer samt vidareutbildning. Men kamraterna från kriget har jag ingen kontakt med längre.
− I Kustbevakningen har jag under åren haft många olika uppgifter vid flera stationer längs Västkusten. Jag började i Strömstad och nu är cirkeln sluten. Den kanske viktigaste uppgiften har varit jobbet som räddningsdykare för att rädda folk i havet eller för att bärga omkomna, som rökdykare i ett brinnande fartyg eller som kemdykare i miljöer där farliga kemikalier kommit i omlopp, exempelvis i ett fartygs lastrum.
− Som räddningsdykare var jag den förste som var inne i den helikopter från Säve som störtade i havet innanför Rörö under en övning i dåligt väder. Tyvärr var det inte mycket jag kunde göra därinne, men Sjöräddningen kunde i alla fall rädda en överlevande besättningsman som flöt omkring i sin överlevnadsdräkt.
− Inga psykiska skador eller men?
− Njae, när vi kom hem från kriget blev vi inbjudna till några så kallade avlastningssamtal om det vi hade varit med om. Men lite nojig var jag nog det första året. Så fort jag hörde ljudet av en helikopter tog jag reflexmässigt skydd i närmsta husport. Och sedan dess har jag även lite svårt för raketer och oväntade smällare i samband med nyår till exempel.
− Men som helhet får jag säga, att krigsupplevelserna har bidragit till min mognadprocess. Jag har fått ett annat fokus på vad som är viktigt i livet, vilket jag hade stor nytta av under räddningsoperationerna i Medelhavet. De krävde inte bara gedigna kunskaper utan även ett stort hjärta, vilket är utmärkande för alla kustbevakare som är engagerade där nere.
Jonas Grevstad berättar att Kustbevakningen bara under hans tjänstgöringar där nere plockat upp och räddat cirka 5 000 flyktingar ur urusla och föga sjödugliga farkoster samt arresterat ett 20-tal misstänkta människosmugglare.
− Tyvärr fick vi även med jämna mellanrum bärga döda kroppar ur havet, även barn, vilket vi alla upplevde som oerhört smärtsamt och tragiskt.
Smart knep för att gripa smugglare
− Ett bra knep, som vi hade stor nytta av, var att fråga flyktingarna om de hade fått något telefonnummer att ringa om de skulle behöva kontakta smugglarna, och många hade ju fått det. När de ringde numret pep det ofta till nånstans i båten, vilket gjorde att vi kunde gripa den misstänkte smugglare, som hade något slags uppdrag ombord samt överlämna vederbörande till de grekiska myndigheterna.
Han berättar också att ett normalpris för en flykting för att få komma ombord för överfarten från Turkiet till ön Lesbos i den grekiska arkipelagen, är motsvarande 10 000 kronor. För barn något lägre, men halva priset för den som exempelvis åtagit sig att köra båten.
− Medelhavet igen?
− Ja, det ser faktiskt ut som om det skulle bli aktuellt med en ny sejour där nere nån gång under förvåren, vet inte riktigt när. Det känns nödvändigt och riktigt eftersom hjärtat säger att det är rätt, även om vi nu är vi en familj med två små barn och bor fantastiskt fint på landet. På tomten finns också ett omfattande men lockande renoveringsobjekt från från1700-talet. En investering för framtiden kan man väl säga, säger Jonas som även delar ett stort intresse för hundar med sin hustru.
Läs även: Bosnienkriget ett ovanligt brutalt och smutsigt krig.
