Känsö i Göteborgs södra skärgård strax sydväst om Brännö har i minst 200 år ansetts ha en strategisk betydelse för försvaret av Västkusten.
Länge var ön en betydelsefull pusselbit i det som en gång kallades Göteborgs Garnison, eller Försvarsområde Väst, men nu är försvaret mer eller mindre nedmonterad på den här sidan landet, i varje fall kraftigt reducerat.
Tidigare ingick Känsö i de försvarsanläggningar som var kopplade till KA4, men numera är ön mest använd för försvarsmaktens utbildning i krigsmedicin, vissa marina övningar i södra skärgården samt Kustbevakningens behov av en naturlig landningsplats nära övervakningsområdet utanför Göteborgs hamninlopp.
Fridlyst ö med fantastisk natur
Känsö har en yta på cirka 61 hektar, det vill säga som en medelstor bondgård med skog och allt. Ön är sedan länge fridlyst och har en fantastisk natur som lockar till strövtåg i det gröna.
De flesta byggnaderna på ön, främst den vackra karantänstationen från början av 1800-talet, är k-märkta och underhålls av Fortifikationsförvaltningen. Redan 1770 upprättades en provisorisk karantän på ön för isolering av ankommande sjömän med misstänkta sjukdomar som kolera.
På ön finns även världens enda bevarade parloir, av franskans parler (prata) där anhöriga kunde träffa och tala med inlagda smittbärare, fast med en ”skärm” av svavelrök mellan de pratande.
Staten har i 200 år betraktat sig som en naturlig och rättmätig ägare till Känsö, vilket inneburit att ön klassats som skyddsområde med tillträdesförbud, eftersom den ingått i försvarets strategiska planering.
Två bakslag för staten i HD
Men vid två tillfällen har Försvarsmakten ifrågasatts som ägare till ön och vid båda tillfällena har staten fått smäll på fingrarna i Högsta domstolen.
Första gången staten utmanades var på 1800-talet i en rättsprocess som varade i fem år: 1838-1843. Från Askims häradsrätt, via Göta hovrätt till Högsta domstolen slog domstolarna fast, att staten saknade äganderätt och inte kunde få lagfart på ön. Rättmätiga ägare var i stället Brännö dåtida ”skifteslag”.
Men i mitten av 1800-talet hade Försvarsmakten mer att säga till om, så trots att Sverige inte befunnit sig i krig sedan 1809 struntade dåtidens försvarsledning i Högsta domstolens beslut och tog Känsö i besittning för sina behov.
89-årig kvinna grävde fram fakta
Allt det här uppdagades först långt senare i samband med att staten ännu en gång ifrågasattes som ägare till ön i början av 2000-talet. Då gjordes ett nytt försök att få fastslaget att Känsö rätteligen tillhör Brännöborna.
Det var den då 89-åriga Ulrika Bränning, pensionerad mattelärare, som började forska i Brännös historia. Det var då hon bland annat upptäckte, att staten redan på 1800-talet hade försökt lägga beslag på ön men lidit nederlag i tre rättsinstanser.
Snart blev även en av hennes söner, Sylve Törnqvist, involverad i forskningen. Till slut hade mor och son grävt fram ett så pass gediget och intressant material att de vände sig till tingsrätten med begäran om ny prövning av äganderätten till Känsö.
Tal om expropriation
Och även denna gång godkände tingsrätten bevisningen som lagts fram och sedermera även hovrätten. Men staten, som vid det laget hade börjat tala om expropriation (tvångsinlösen) av ön, gav sig inte utan drev målet vidare till Högsta domstolen, som i början av 2010 slog fast, att det är Brännöborna, Brännö bys samfällighetsförening, före detta Brännö skifteslag, och inga andra som äger ön sedan hundratals år tillbaka, ja sedan urminnes tider, som det står i något dokument.
Den här gången backade staten och förvarsmakten och erkände faktum – med förhoppningen att få möjlighet att utnyttja ön även i framtiden. Men det dröjde två år innan staten satte sig vid förhandlingsbordet och skrev under ett ”tillfälligt” arrendeavtal. Det gäller även idag, fast det nu finns krafter som vill sälja ön och casha in.
Det är det det handlar om på lördag. Styrelsen i Brännö bys samfällighetaförening har arbetat fram förslag på ett 25-årigt arrendeavtal med staten, som styrelsen således hoppas få igenom vid den extra föreningsstämman.