Det var resan som var målet.
Att båten lade till vid en kaj i ett främmande land uppfattades närmast som ett störningsmoment och innebar en irriterande väntan på att farkosten skulle lägga ut och baren öppna igen.
Det var då det. När Danmarksfärjorna var flytande nöjespalats, livs levande orkestrar försökte överrösta larmet av klirrande glas, slamrande enarmade banditer och skrålande berusade resenärer.
Då var resan målet.
Nu sitter vi en sen, regnig höstkväll i en dyster terminal som i sitt förra liv var ett spannmålslager, och väntar på att få komma ombord. Det är redan här uppenbart att vi är långt från det glammiga 1970-talet.
I lokalen finns en grupp tystlåtna unga män som tydligen väntar på att bli hämtade för vidare transport in i Sverige. Gästarbetare?
Jag och mitt ressällskap tycks vara de enda som ska åka med färjan tills två väktare dyker upp. De ska tjänstgöra ombord.
Vi har misslyckats med att checka in via den automat som står i ett hörn men till slut dyker det upp en tjänsteman från rederiet och lämnar över våra färdbevis.
Dörrarna smäller igen
Från terminalen går en buss över det vidsträckta kajområdet. Vi rullar in på färjans bildäck och därifrån går en hiss till det plan där receptionen och hytterna befinner sig.
Kvinnan i receptionen verkar helst inte vilja bli störd.
”Hyttnumret står ju på biljetten”, snäser hon och när vi kliver in i en lång korridor och kommit halvvägs går brandlarmet igång och alla dörrar smäller igen framför oss och bakom oss och det känns inte alls kul fast vi förstår att det är av säkerhetsskäl.
Larmet tystnar snart, dörrarna öppnas och vi får veta att någon tagit en dusch och vattenångan har startat larmet.
Hytten kunde vara bättre städad men sängkläderna är rena och vi har fönster ut mot däck.
Vi går för att undersöka vad för slags underhållning farkosten har att erbjuda men upptäcker snart att inget sådant existerar förutom en ytterst liten shop med ett begränsat utbud av godis, alkohol och parfymer.
Inga glada sällskap
För den hungrige är utbudet lika klent med ett fåtal standardrätter, panerade ledsamheter utan tillstymmelse till spänst i eftervärmens obarmhärtiga dödsgrepp.
Bamba, tänker vi och skådar ut över den ödsliga matsalen.
Ett fåtal resenärer sitter utspridda. Här hörs ingen musik, det dansas inte eller klirras med glas eller skrålas upprymt.
Det var bättre förr, tänker vi, tjuriga och besvikna. Vi anser oss lurade på den konfekt som förmodligen försvann för gott när EU-medlemskapet satte stopp för den hejdlösa tax freehandeln.
Med denna barnsliga och egoistiska reflexion kryper vi ner i våra kojar för att snart väckas okristligt tidigt av en skrällande röst i högtalaren som manar oss uppsöka bildäck. Samma väg ut som in.
Gryningljuset kämpar förgäves mot en råkall tysk dimma och vi som tar bussen till terminalen kan bokstavligen räknas på ena handens fingrar.
Då kommer skammen
Utanför terminalen finns tält och i ett av dessa serveras kaffe och smörgåsar.
Men det är inte för oss.
Terminalen är full av människor på väg. Där finns ensamma män, flera familjer med små barn. De sitter eller ligger på bänkarna med väskor och enkla bylten omkring sig. Alla med trötta, spända ansikten, en del försöker sova.
Vi möter den nya verkligheten och då kommer skammen.
Vi har klagat och gnölat över bristen på komfort, trist mat och utebliven underhållning.
Vi har, inbäddade i vår svenska bekvämlighet och bortskämdhet, drömt oss tillbaka till en tid som aldrig kan komma tillbaka.
Vi är på utflykt och möter människor på flykt och kontrasten är en brutal ögonöppnare.
Den farkost som vi dömt ut från vårt eget inskränkta perspektiv är ju en brygga till frihet och fred för alla dessa långväga resenärer.
Snart ska de börja den sista resan innan de är framme vid målet.
