Karl IX är tjusig på sin bronshäst – ”kopparmärra” – i Göteborg
Men är denne psykopatiske slaktare värd en staty, även om han grundlade det första (misslyckade) Göteborg på Hisingen? Låt oss se vad han var för slags figur.
Som yngst av Gustav Vasas fyra söner hade Karl liten möjlighet att ärva kronan. Men övriga möjliga arvtagare föll ifrån en efter en. När kung Johan III dog 1592 och efterträddes av sonen Sigismund öppnade sig en chans för Karl.
Sigismund var nämligen redan vald till kung i Polen, och dessutom katolik. Hur skulle han kunna fungera i Sverige?
Det lutheranska etablissemanget garderade sig med ett kyrkomöte i Uppsala 1593 där man beslöt att enbart den rena evangeliska läran skulle gälla i landet, så som den uttrycks i den augsburgska trosbekännelsen. All annan tro var felaktig och förbjuden.
Ville bli diktator
Sigismund gav en kungaförsäkran där han godkände Uppsala mötes beslut, kröntes till svensk kung och lämnade landet.
Karl försökte få befogenhet att styra Sverige som riksföreståndare, det vill säga med diktatorisk makt, i kungens frånvaro. Det lyckades han inte genomdriva och startade i stället en förtalskampanj mot de närmaste konkurrenterna om makten, rådsaristokratin.
Rådsherrarna utmålades som snikna uslingar som hotade landet med splittring och inbördeskrig i förhoppning om egen vinning.
Karl påstod sig vara kungen obrottsligt trogen samtidigt som han själv orsakade just splittring och inbördeskrig. Med sina personliga militära resurser avsatte han Sigismunds ståthållare och intog kungliga slott. Det var nu fråga om öppet väpnat uppror.
Seger över djävulen
Sigismund försökte återta kontrollen och landsteg i Sverige med en militär styrka, men förlorade en drabbning vid Stångebro vid Linköping och återvände till Polen. En riksdag 1599 som helt behärskades av den skickliga propagandisten hertig Karl förklarade Sigismund avsatt.
Karl utmålade i sin propaganda slaget vid Stångebro som en strålande seger över de onda makterna. Sverige riskerade nämligen enligt Karl, om Sigismund återtagit makten, att ha tvingats övergå till den katolska villoläran – ett öde värre än döden, eftersom katolicismen styrdes av djävulen och alla dess troende skulle hamna i helvetet.
Det finns inga belägg för att Sigismund skulle ha planerat något så politiskt dumt som att försöka göra Sverige katolskt.
Med Sigismund avpolletterad kunde Karl i lugn och ro säkra sin makt. Hans styrkor erövrade Kalmar, ledarna för försvaret av det kungliga slottet halshöggs och deras huvuden fästes på stadsportarna.
Fortsatt blodsutgjutelse
I Finland intog Karls trupper det kungatrogna Viborg, varpå ett större antal befäl halshöggs eller steglades. I Åbo anställdes blodbad på adelsmän som varit kungatrogna eller kunde misstänkas ha varit det. Huvudena spikades upp på rådhusets gavel.
Och i Sverige anställdes blodbad i Linköping på kungatrogna rådsherrar.
Hertig Karl var nu absolut härskare i Sverige, men slog sig inte till ro. Ett antal personer avrättades för konspiration i samband med en riksdag i Norrköping. Ett svep över landet med ytterligare omfattande mördande tog därefter vid på grund av Karls sjukliga misstänksamhet. Adelsmän, fogdar, militärer och framstående borgare miste sina liv.
Vid sidan om alla andra avrättningar lät Karl i hög grad döda militära befälhavare som förlorat strider. Oftast gällde halshuggning, men en stackars general – Daniel von Wochen – slets sönder mellan hästar.
Karls eftermäle: En hämndgirig, hänsynslös och maktlysten person med psykopatiska drag: Ur stånd att förstå andra månniskors synpunkter, grym, utan empati för besegrade motståndare – de skulle förnedras och dödas.
I minnesbladet till invigningen av Karl IX-statyn i Göteborg 1904 stod:
”Måtte denna stad … hugfästa minnet af en af vårt folks största konungar och mana efterföljande släkten att vårda hans verk genom lika uppoffrande arbete i fosterlandets tjänst.”
Hm.
