Hon fick kommunistpartiet med bröstmjölken. In i det längsta höll hon sig till vänsterpartiet, men i EU-valet 2014 blev det Feministiskt initiativ.
– Den största orättvisan i dag är segregationen. Det är alla som står utanför arbetsliv och samhällsliv. Majoriteten av invånarna i Nordost lever i isolat. Det värsta är att ingen bryr sig om detta, anklagar Gun Holmertz det etablerade samhället.
Hon vet vad hon pratar om.
Gun Holmertz konverterade till katolicismen i 20-årsåldern och hon har sin dagliga gärning på Caritas frivilligcentral i Hjällbo. Caritas är katolska kyrkans organ för socialt arbete. Ordet är latin och betyder kärlek till människan. Gun Holmertz är verksamhetsledare, vilket betyder att alla verkar vilja prata med just henne, när hon inte är upptagen av en ständigt ringande mobil.
Varken politiker eller tjänstemän tar något ansvar för segregationen, anser hon, fast de borde göra det eftersom tystnaden leder till förtryck.
– Utanförskapet gör familjerna beroende av varandra. Pojkarnas självklara plikt och skyldighet blir att se efter sina systrar, fortsätter Gun Holmertz.
Hos Caritas möts 377 personer varje vecka med ambitionen att hela världen ska samlas vid samma bord, i samma rum och där det gemensamma språket är svenska.
– Det leder till att främlingsfientligheten minskar. Vi känner varandra och vi möter varandras barn och barnbarn. Många kommer från krigshärjade områden med allt vad det innebär.
Gun Holmertz själv är ett krigsbarn och en arbetarunge. Hon minns larmen när alla skulle ner i skyddsrummen i Krokslätt i Mölndal. Båda hennes föräldrar arbetade på Krokslätts fabriker och båda var medlemmar i kommunistpartiet.
– I den miljön såg vi barn orättvisorna. Det var fattigt med stora barnfamiljer och dass på gården, men det var också väldiga skillnader på ingenjörernas och arbetarnas barn.
Gun Holmertz hade inga syskon och hos familjen fanns alltid mat på bordet. Hennes föräldrar hade stora krav, hon skulle vara duktig i skolan, vilket hon också alltid var. Deras mål var att dottern skulle slippa stå i fabriken.
Hon slapp undan det tunga fabriksarbetet, jobbade på kontor, gick tre år på folkhögskola innan hon utbildade sig till undersköterska och fick jobb på Sahlgrenska.
– Redan där började jag det ideella arbetet. Och det fortsätter jag med.
Gun Holmertz blir arg, när hon läser om byggplaner med nya lägenheter i Frihamnen. I hennes omgivning är det inget ovanligt med 12-15 personer i en trerummare, med skiftgång till badrummet.
– Det är värre än min barndoms Krokslätt. Jag trodde inte att jag skulle behöva uppleva detta igen. Och så vill de bygga nytt i Frihamnen. För vem då?
Under 20 år har hon sett avståndet öka mellan invånarna och politikerna i stadsdelen. Det blev ännu längre när 21 stadsdelsförvaltningar blev tio med ännu fler chefer.
– Det har blivit fler chefer att avlöna. De kostar mer och alla arbetar med stuprörs-seende. De ser bara sin egen lilla plätt, fattar egna beslut utan tanke på omgivningen och de tittar bara uppåt, för att noga hålla budgeten.
Få går fria från Gun Holmertz anklagelser, när hon ger sig på den ”vita ockupationsmakten” i förorten. Det är alla med tjänstebil, som parkerar i ett garage och åker hem senast klockan 17 till en annan stadsdel eller kommun där de bor.
Själv är hon trött på Göteborgs alla muthärvor och skandaler. Hon hoppas på ett ”renare” Göteborg, där partierna måste redovisa vad de vill.
– Det är en medborgerlig plikt eller ansvar att aktivt följa upp vad som sedan händer med vallöftena.
Hennes förhoppning är att partiet Öppna Göteborg, som hon själv tänker rösta på, får tillräckligt med röster för att komma in i kommunfullmäktige och där ställa krav på en öppen redovisning av vad som utlovats.
- Namn: Gun Holmertz
- Ålder: 75 år
- Familj: Make 86 år, 3 barn 4 barnbarn
- Bor: Hyresrätt i Rannebergen
- Yrke: Samhällsarbetare, undersköterska
- Arbetsplats: Caritas frivilligcentral i Hjällbo
