Vi borde beundra alla som vill engagera sig politiskt. De behövs. Oavsett partifärg. De engagerar sig för att de tror på något. Typ, att samhället kan bli bättre.

Vi behöver inte hålla med dem om hur det ska göras. Vi kan bråka med dem och skälla och diskutera. Men hur skulle det bli utan dem? Beundransvärda människor som tror på något bättre och att de kan göra skillnad om de bara gör så gott de kan.

Så vill vi gärna se de gräsrötter, med olika politiska färg,  som tog sig an uppgiften att sitta i utdelningsstyrelsen för Osbeckska fonden. Och så upptäcktes det att de av misstag fått arvoden. Som alla styrelseledamöter före dem.

De ytterst ansvariga säger inte: ”Hoppsan, det här har blivit fel! Förlåt oss, så dumma vi har varit, vi har missat det här!”

Det hade vi väl kunnat köpa? Vem kan inte göra fel? Men istället offrar de politiska makthavarna några gräsrötter och svär sig fria från eget ansvar. Det är ju valår.

Gräsrötterna lämnas ut till skam och vanära och beskylls för att ha knyckt pengar från behövande barn.

Det kommunstyrelsen gör går i linje med vad Anna Johansson (S) gjorde. Hon var den som attesterade kvittot på en klänning från Bostadsbolagets vd, Bertil Rignäs, och därmed intygade att allt var rätt. Det kostade Bertil Rignäs jobbet men Anna Johansson (S), då ordförande för Bostadsbolagets styrelse, som med sitt namn intygat att hon granskat kvittona och att allt var rätt, sa så här i GP:

– Man kan inte detaljgranska alla kvitton.

Men det var ju det som var hennes uppgift – att se till att det var rätt. Hade hon gjort det hon fick sitt politikerarvode för så hade Bertil Rignäs haft jobbet kvar och göteborgarna besparats kostnaden för en klänning på några hundralappar.

Anna Johansson klarade sig undan. Precis som kommunstyrelsen nu räknar med att klara sig undan genom att vältra över ansvaret på sina egna gräsrötter.

Visst kan man tycka (som vi) att den som får pengar av misstag bör betala tillbaka. Ändå är det bra att ledamöterna i Osbeckska fonden inte tar på sig rollen som bondeoffer för att därmed rädda makten. Trappan bör städas uppifrån.

Föregående

Den lååånga historien om de italienska spårvagnarna

Nästa

Tomma hot mot Osbeckska fondens styrelse