Någon som minns slöjdläraren Ingemar Abrahamsson på den återuppbyggda Torslandaskolan?
Han som slog larm om, att skolbarnen inte erbjöds rimligt säkra arbetsplatser när det stod trä- och metallslöjd på schemat och som tack blev hotad med repressalier av sin chef?
Över sju månader efter den här kontroversen har Ingmar Abrahamsson ännu inte fått någon upprättelse, inte av sina överordnade i varje fall. Men av hans fack, Lärarnas Riksförbund, LR, kolleger på och utanför skolan och åtskilliga föräldrar har han fått både uppmuntran och stöttning.
Ingemar Abrahamssons kritik mot den farliga arbetslokalen i samband med skolans invigning resulterade i att han snabbt blev kallad till rektor för ett bitvis hotfullt ”allvarssamtal”, beordrades att låsa sin slöjdsal och blev avstängd från sin arbetsplats till dagen därpå.
Hur mår han i dag?
― Sådär, men inte mer, uppger han vid samtal med Spanaren. Jag är glad för allt stöd jag har fått från olika håll men är besviken över hur min arbetsgivare hanterat saken. Jag begriper fortfarande inte vad som var så upprörande när jag vid visningen av skolan påtalade dessa uppenbara brister. Bland annat var flera tunga maskiner inte förankrade i underlaget.
Skolan var med andra ord inte färdig när den invigdes och togs i bruk. I dag är de flesta bristerna åtgärdade, men fortfarande är det för trångt i slöjdlokalerna. Grupper om 20 elever skall t ex samsas om 16 hyvelbänkar.
―Det innebär att flera elever inte får någon egen bänk utan måste slöjda tätt intill en kamrat. Enligt bestämmelserna skall varje elev ha 170 cm utrymme omkring sig. Nu har flera av dem bara 45 cm. Det är ju inte bra som alla förstår. Det skapar osäkerhet och det har också hänt ett tiotal tillbud med skärskador, säger Ingemar Abrahamsson.
Hur mycket det kostade att åtgärda bristerna vet Ingemar Abrahamsson inte. Och vem som fick räkningen vet inte Ingemar Abrahamsson.
― Jag gissar att det har varit en del bråk om vem som skulle betala: kommunen, stadsdelen Västra Hisingen eller den ansvarige entreprenören för bygget.
I dag arbetar Ingemar Abrahamsson på så gott det går med elever som får trängas om utrymmet och riskerar skador.
― Jag begriper fortfarande inte vilket fel jag har begått. Rektorn Peter Fröbom kallade mig till ett s k ´allvarssamtal´ i hans rum vid lunchtid onsdagen 9 oktober förra året. Jag fick höra att han och högre chefer i förvaltningen uppfattat mig som illojal. I sak har jag fått rätt men enligt rektor så framförde jag min kritik på ett bryskt och burdust sätt. Felet var väl att jag påpekade bristerna inför tjänstemän och några politiker. Det var ju visning för dem först och för föräldrarna dagen efter. Jag formulerade saken så vid chefernas besök att ’som förälder hade jag aldrig tillåtit mitt barn att arbeta i en slöjdsal med så stora risker för en olycka.’ Man kan lätt föreställa sig hur det å andra sidan hade låtit i händelse av en allvarligare olycka.
När Ingemar Abrahamsson blev inkallad till rektor för ett ”allvarssamtal”, vad nu det betyder, fick han bl a höra, att han hade brutit mot det lojalitetsavtal med kommunen han undertecknat vid sin anställning.
― Jag kan inte minnas att jag har skrivit på något sådant papper. Och har jag det så kan ju det avtalet knappast gå före min grundlagsenliga rätt att yttra mig om missförhållanden på arbetsplatsen.