I måndags slöts cirkeln för Göteborg Jazz Orchestras första år på Park Lane och den sammanfogades av trumpetaren och sångaren Peter Asplund. Vid årspremiären kom han i ljus kostym och hälsade våren välkommen.
Nu bar han svart kavaj, röd skjorta och dito näsduk i bröstfickan. Alltså: klädd för julshow. Asplund hade också tre fina julklappar med sig i form av sångerskorna Vivian Buczek, Linda Pettersson och Emmalisa Hallander.
Under rubriken ”Christmas Feeling”, bjöd värdar och gäster på ett innehållsrikt, kompetent, tempostarkt och generöst serverat musikaliskt smörgåsbord för konsumtion av ett till sista plats packat auditorium.
Nedtonad Asplund lämnade plats åt andra
Det var en nedtonad Asplund vi fick se, som lämnade gott om strålkastarljus till sina sångerskor.
Den mångbegåvade och uppmärksammade Emmalisa Hallander gjorde entré med ”I’ve Got My Love to Keep Me Warm”, en låt där en sångerska på något sätt måste förhålla sig till Billie Holidays paradigmatiska version från 1937. Parafras, association eller distans och frigörelse? Hallanders version blev rationell, rakt på sak, svängig, glad och teknisk men utan Holidaysk svärta.
GJO i full kontroll
Till skillnad från förra månadens föreställning med fokus på latinska rytmer upplevdes GJO denna kväll vara i full kontroll av det musikaliska skeendet.
Orkesterklangen var tät och självklar och det lät som man förberett sig i veckor. Till inte ringa del kan resultatet nog tillskrivas Peter Asplund, som är en erkänt fin repetitör.
Magiska sekunder
Och så kom då plötsligt ett sådant där magiskt ögonblick som man man längtar efter på en konsert, men långtifrån alltid, kanske sällan, får uppleva. Ett tillfälle när tidsbegreppet upphör och man slutar stampa takten eller svaja med överkroppen, ett tillfälle när den mänskliga existensens villkor på ett ickeverbalt sätt bara uppenbaras.
Mitt under ”Santa Claus is Coming to Town”, i vaken efter en virtuos sånginsats av Vivian Buczek riktas sökarljuset mot Rolf Jardemark och hans gitarr. Han får en halvminuts reva i förhänget av brassklanger och storbandsriff alldeles för sig själv.
Kanske funderar han i det ögonblicket på vad han ska göra med sin utmätta tid? Ska tidsluckan fyllas med så många toner som möjligt, så han kan bli beundrad av publiken? Eller så svåra toner som möjligt, så han kan bli beundrad av sina kolleger?
Jardemark väljer en tredje väg. Han tycks helt obekymrad (eller omedveten) om närvaron av publik och kollegor. Han kastar ett spritt ögonkast mot Buczek när hon lämnar över stafettpinnen och placerar sedan sina toner långsamt, omsorgsfullt, eftertänksamt och hinner dessutom under de få sekunder som solot varar ta flera pauser. Det känns som om varje strängberöring är en väsentlig utsaga om livet, en kommentar dit det talade språket inte når. Vid vårt bord satt vi tysta långt efteråt.
Asplund visade sin storhet
Asplund själv då? Sin storhet som trumpetare med förmåga att gestalta olika emotionella tillstånd fick vi en glimt av i ett kort solo i ”Have Yourself a Merry Little Christmas”. Från knapp hörbarhet, viskning, förtvivlan och vemod växte tonen sakteliga till forte och tryckande, kontrollerad extas .
I övrigt fanns han vid eller i närheten av sångmikrofonen ömsom guidande, ömsom beblandande sig med, ömsom beundrande sina medsångare.
Och vi fick verkligen stor sångkonst till livs. Det var väl knappast en slump att sångerskorna var tre. Likt nornor rörde de i den jazzmusikaliska grytan, höll den kokande och sjöng fram aningar och förutsägelser om vad framtiden kan komma att innebära. Buczek var en tydlig första gudinna och mejslade fram sina sånger på ett mycket personligt sätt. Hon skickade orden så levande ut över rampen att man nästan trodde på de oftast banala budskapen.
Amerikansk jul utan lutfisk
Det var en amerikansk jul som firades i måndags. Programmet baserades närmast helt på den amerikanska sångboken. Det kan man ju tycka vad man vill om men det är uppenbart att Tin Pan Alley fortfarande har ett starkt grepp om både publik och utövare. Och som nämnts ovan: det var en förstklassig show. Men av och till satt man och längtade efter skinka och lutfisk. Och kanske till och med ”en lille en”.
