För de som inte vet: storbandsjazz är kul.
I alla fall var det den dominerande känslan i måndags när Göteborg Jazz Orchestra hade sitt månatliga framträdande på Park Lane.
Denna gång hade man plockat ner Fredrik Lindborg från huvudstaden och han anlände med ett antal låtar och arrangemang under armarna och tenor- och barytonsaxofoner i händerna.
En bålgeting från Stockholm
Lindborg visade sig inte enbart vara en intensiv och spännande solist utan också en glädjespridare av rang. Kvällens huvudperson gjorde entré med ytterrocken på och efter lite flyttande runt av stativ och instrument hängde han tenorsaxofonen om halsen och stampade igång orkestern i den egna kompositionen ”The Hornet”.
Upp ur startblocken. Pang på rödbetan! Valet av inledningslåt var symboliskt. För visst uppträdde Lindborg av och till som en bålgeting: surrande och stickande vandrande han in och ut ur det musikaliska skeendet, symbiotiskt ridande på klangmassan. Och utseendemässigt kände vi igen honom även om det gått tio år sedan han kreerade rollen av Arne Domnérus i Per Flys film ”Monica Z”.
Den mystiska ytterrocken
Ytterrocken då? Jo, i bästa anda av standup comedy förklarade Lindborg att eftersom han är ganska kort i rocken är det problematiskt att få tag i passande kläder. Ärmar och byxor måste alltid läggas upp.
Men så vid ett tillfälle inhandlade han via Tradera ett antal byxor och kavajer som satt som gjutna. Någonstans där ute i världen fanns uppenbarligen en man med identisk kroppsbyggnad och liknande smak.
Efter att noggrannt ha synat plaggen i sömmarna fann Lindborg att de flesta var märkta med ”Ulf”. Efter lite efterforskningar visade sig signaturen vara statsministerns egen och nu byter Lindborg och Kristersson regelbundet kläder med varandra.
Och rocken – ja, den har förstås varit Kristerssons.
Under denna dolde Lindborg en förnämlig vinröd kostym i klassisk stil. Han kunde dock med bestämd stämma upplysa publiken: ”Den här kommer jag aldrig att ge till Kristersson!”
Två sidor av Lindborg
De två saxofonerna lockade fram olika sidor av Lindborg. Med tenorens hjälp visade han fram sin virtuosa fingerfärdighet och lyckades bjuda på fantasirika färder även genom de mer fartfyllda låtarnas harmonilabyrinter.
Barytonens djupare tonkvalitet gjorde Lindborg mer dröjande och eftertänksam, kanske finast demonstrerat i Ellingtons ”Sophisticated Lady”. För den som inte var närvarande på konserten men vill ta del av Fredrik Lindborgs tonmålningar är skivan ”A Swedish Portrait”, med musik av Lars Gullin, en fin ingång.
Formmässigt höll sig Lindborg tryggt inom den jazzmusikaliska trädgårdens uppodlade gränser. Personligen menar jag att storbandsjazzens kärna finns i spänningarna mellan solist och orkester, mellan individ och kollektiv, mellan det arrangerade och det oväntade.
Det skulle därför vara intressant om GJO någon gång tog sig an en mer ”olydig” solist i syfte att utmana konventionella roller, klättra över staketet och söka nya marker och utsiktspunkter.
Glädje dominerade kvällen
Som nämnts ovan var det glädje som dominerade kvällen. Sällan sågs så många leenden och bekräftande blickar vandra mellan musikerna. Till detta bidrog inte minst Lindborgs händelserika och humorfyllda arrangemang. Det fanns fullt av små fina detaljer att lägga märke till, exempelvis de fyra sordinerade trumpeternas sköra solo i ”Don’t Get Around Much Anymore”.
Lindborg gav också generöst med utrymme åt sina medmusikanter och flertalet i GJO fick en egen stund vid solistmikrofonen. Bland andra fick vi njuta av Pontus Pohls uppmärksamma altsax, Björn Cedergrens stolta tenor, Ella Wennerbergs lamenterande bastrombon och Mats Eklunds resonerande trumpet . I ett avslutande extranummer utmanade basisten Olli Rantala framgångsrikt den gamla klyschan: ”There’s no money above the fifth fret”. Under kollegernas insatser var Lindborg hela tiden vänd mot orkestern och i hans ansikte avspeglades en närmast ömsint uppskattning. Kvällen blev på alla sätt en verkligt fin uppvisning i kollektivt musikskapande.
