Känslor av melankoli och vemod mötte reflektioner över livets förgänglighet och mening i Konstmuséets bokhandel i onsdags när Peter Wendel presenterade sin nya fotobok ”Kostymen sys i det tysta (Journal, 2024)”.
Titeln satte genast fart på aktiviteten i denne anmälares lyriska associationsbibliotek, och mycket riktigt, i sitt arbete med boken har Wendel haft en dikt av Tomas Tranströmer, Svarta vykort, (ur samlingen Det vilda torget, 1983) som utgångspunkt:
I
Almanackan fullskriven, framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.
II
Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.
Med Tranströmers dikt som känslomässig vägledning har Wendel sökt i sitt digitala bildarkiv och efterhand filtrerat fram ett drygt fyrtiotal ”svarta vykort”. Dessa har därefter avfotograferats med en klassisk Hasselbladare och transformerats till analog form. Under den processen har han också gjort vissa bearbetningar.
Den ständiga rädslan för hemlöshet
I kontrast till den aktuella bokens ganska mörka bilder uppenbarade sig fotografen själv i ljusa kläder med en vit poncho runt axlarna. I ett öppenhjärtigt anförande menade Wendel att den tidigare önskan han närt att bli dokumentärfotograf under senare år ersatts av ett allt större driv att vända kameraoptiken och sökaren inåt, att skapa underlag för att förstå sig själv, att reflektera över vad som är väsentligt i tillvaron och att tänka över vad som ska prioriteras under de begränsat antal dagar som återstår (han är 62 år).
Wendel talade med känsla om sin uppväxt i kvarteren kring Chapmans torg i Majorna, om oron för att gå hem efter skoldagens slut och aldrig veta hur tillståndet i hemmet skulle vara. Han framhöll också sin rädsla, som hållit i sig hela livet, för att bli hemlös.
Då återstår endast stjärnhimlen och evigheten
Barndomens betydelse för ”Kostymen sys i det tysta” framgår redan av omslaget på vilket vi ser en bild av en ung pojke, gående (eller kanske springande, flyende?) mot en fond av träd. Pojken är förstås Wendel själv och ytterligare en bild av honom återkommer på de sista sidorna i boken där hans tioåriga ansikte bit för bit rivs sönder till endast stjärnhimlen och evigheten återstår.
Åldrandet och döden fascinerar Wendel
I övrigt speglar många av bilderna en fascination av åldrandet och döden. Redan på den första sidan möter vi en gammal kvinna stödd på en käpp och med en blick som uppfordrande betraktar oss. Fortsättningsvis ser vi fler gamla människor, nästan alltid ensamma, framåtlutande, trötta med krökta ryggar; rynkiga händer med monterade venportar; en blomsterklädd kista betraktad av suddiga skuggfigurer; kyrkovalv och gravkors.
Finns det någon tröst att få? Wendel tycks leta med hjälp av andra utsnitt av verkligheten. Men jag blir knappast övertygad. Visserligen visar han upp ett dansande par som ömt håller om varandra men samtidigt ser vi tre äldre kvinnor som prövande går ner i ett vattendrag som om de utforskar floden Styx strax innan Karon kommer och ror dem över.
Bilden som gestaltar fotokonstens kärna
Även om boken förmodligen bäst ”läses” som en svit och i ett svep finns det flera enskilda bilder att stanna upp för och vila i. En bild som jag dröjer extra länge vid är en som i någon mening gestaltar själva fotokonstens kärna: seendet, observerandet, betraktandet. En manlig skuggestalt betraktar målningen av en naken kvinna.
Kvinnan tycks i sin tur observera honom, samtidigt som han gör sig redo att ta ett foto av henne (för han har väl en lådkamera på magen?). Under tiden betraktar Wendel situationen och gör en fotografisk version av den. Och nu betraktar vi Wendels bild. Lager efter lager, som en serie av ryska dockor öppnar sig. Aktivt, passivt? Subjekt, objekt?
Den vackert formgivna Kostymen sys i det tysta är utgiven på Journal, den ambitiöse Gösta Flemmings fina förlag som koncentrerar sig på att ge ut böcker av huvudsakligen svenska fotografer. Boken utgör sista kapitlet i en triptyk tillsammans med Bakom soffan (Journal, 2020) och Missing Pages (Journal, 2021).