I dagarna är det 15 år sedan Göteborg arrangerade EU-toppmötet med statsminister Göran Persson som värd och Europas alla regeringschefer på plats. Till yttermera visso skulle USA:s president George W Bush göra ett dygnslångt besök.
Staden kokade av förväntningar, utanför ministrarnas möte i Mässan förbereddes tjogvis med seminarier, möten och debatter. Ett antal fredliga demonstrationer var planerade och alla hoppades och trodde på att de goa, glada Göteborg skulle visa sig från sin soligaste sida.
Jag minns några tillfällen när alla drömmar krossades och Göteborg miste sin oskuld.
—
Det är lördag förmiddag.
Göteborg är i chock.
Hannes Westberg svävar mellan liv och död efter att ett halvt dygn tidigare blivit skjuten i ryggen av en eller flera skräckslagna poliser.
Bara ett stenkast från där det ofattbara var nära att hända står två av polisens piketer parkerade mitt på gång- och cykelbanan. De är tungt beväpnade med hjälmar och skyddsvästar, ett dussintal man runt piketen med blickar som far runt åt alla håll och kanter.
På marken ligger med ansiktena ner i asfalten några unga människor, nyss gripna, med händerna på ryggarna fjättrade av buntband av plast.
Vi åskådare är en handfull reportrar och fotografer som försöker förstå vad som händer.
Dagarna innan har kriget utspelats på Göteborgs gator och torg. Kriget mellan några hundra maskerade aktivister, beväpnade med uppgrävda gatstenar, och en ordningsmakt som tagits med total överraskning av kraften, ilskan och hatet i det svarta blocket.
Nu har stridslarmet lagt sig.
Nu råder en relativ stillhet på Vasagatan.
En ung man med huvjacka uppenbarar sig i parken intill universitetet. Han strosar lugnt ner mot gatan och är alldeles ensam.
Innan han kommit ända fram lösgör sig två polismän sig ur gruppen och rusar mot den unge mannen, det brottar ner honom på mage, släpar honom till de redan fängslade ungdomarna, bänder upp hans armar på ryggen och buntbinder honom snabbt och effektivt.
En av journalisterna dristar sig till att fråga:
”Varför gjorde ni så där?”
Svaret uteblir.
—
Två dagar tidigare har jag skickats ut på stan av min nyhetschef för att se om ”det händer något.”
Avenyn ligger relativt folktom och förmiddagssömnig men framför McDonalds stora fönster har det spikats upp skyddande brädor. Ett hot? Eller någon som är synsk, som anar vad som komma skall?
Chefen ringer i mobilen:
”Det händer visst något på Hvitfeldtska.”
När jag kommer dit har redan den första containern ställts ner utanför skolan.
Till slut har 200 metallbehållare bildat en ogenomtränglig mur mellan de instängda och tusentals stridsklädda poliser.
Den ofrånkomliga frågan då och i dag, 15 år senare, hur var det möjligt att kommendera fram ett par hundra containrar på så kort tid om inte aktionen var väl förberedd och planerad?
En beställning av CIA inför besöket av Georg W Bush?
—
En annan ögonblicksbild:
Jag hade tagit mig från flygande gatstenar, omkullvälta bajamajor och vettskrämda poliser i Bältespännarparken mot området där alla seminarier, samtal och fredliga möten skulle äga rum.
En massa människor på Viktoriabron.
Det är litet grand av karnevalsstämning. Jag säger hej till Gert Gelotte, en GP-kollega.
Så helt utan föregående varning stängs bron från bägge håll av poliser med hjälmar, visir och batonger. ”Sitt ner”, ryter de.
Gert och jag byter blickar, halar fram våra presskort och slinker genom avspärrningen.
Dåligt journalistiskt jobb, tänker jag i efterhand eftersom jag missade en gyllene chans att bli tagen för aktivist, misstänkt och kanske gripen.
Stämningen på bron är spänd, orolig. Några hoppar helt sonika över räcket, ner i kanalen och simmar i säkerhet under stort jubel.
Polisen är inte lika road men minst lika spänd och skärrad.
Efter en rätt lång tid rullar den ena efter den andra av stadens blåmålade bussar fram till bron och polisen börjar slussa ut de inspärrade. Jag står intill en av bussarna och ser att ungefär varannan person släpps, varannan knuffas in genom dörren.
Jag frågar en polis om hur de gör sitt urval.
”Prata med min chef.”
Befälet ser trött ut, härjad, frustrerad och rädd. Har inget svar.
Nästa dag, på söndagen, stöter jag ihop med en tre poliser från Skåne på väg hem igen.
De hade kommenderats till Göteborg natten till fredagen, tillsammans med kolleger från Värmland, Västerbotten, Dalarna och alla andra avlägsna landsändar.
De hade skickats iväg utan någon som helst adekvat utrustning, utan minsta kunskap om Göteborgs gator och namn, glada över att de kommit undan utan kroppsskador. Bara deras bil hade fått en del bucklor.
De har inga högre tankar om sina befäl eller om kommenderingen i sin helhet.
—
I det rättsliga efterspelet till Göteborgsmötet går det att notera att ett stort antal människor (flera av dem tonåringar) greps för våldsamt upplopp, häktades i flera månader och dömdes till fleråriga fängelsestraff.
Inte en enda polis eller polisbefäl – det fanns många anmälningar – åtalades och ställdes inför rätta för övervåld, undanhållande av bevis eller för att ha ljugit eller diktat ihop bevismaterial.