DET VAR EN GÅNG…
… en stad i ett land långt, långt bort som har haft problem med korruption och politikerförakt.
Det går inget bra för staden. Stadens fotbollslag och hockeylag sprider dock lite glädje.
På stadens webbsida stod det att staden styrs av politiker som valts av befolkningen. Man får de politiker man förtjänar säger man i staden, men se det stämmer inte. Invånarna i den lilla staden väljer politik men inte politiker. Vilka politiker som skall styra väljer politikerna själva.
Man har, så att säga också utvecklat den politiska verksamheten i den lilla staden. Nu kan du som politiker få vara med och investera i spårvagnar, berg- och dalbanor, gröna elprojekt och andra roliga saker.
I den lilla staden vill man förbättra kommunikationen. Alltså inte den verbala för den vill man inte utveckla. Nej, det är bara den som sitter i benen. Vi skall fixa nya snabbare sätt att förflytta oss. Folk som bor långt från staden där det inte kostar så mycket att bo skall kunna ta sig in till staden snabbt.
Alla politiker kom så småningom fram till ett gemensamt förslag för hur det skulle ske.
DE HÄR ÄR JU bästa lösningen eftersom alla vi tycker samma! Vi kallar det för Bästlänken och tar inte ut avgifter för att bygga den från dem som använder Bästlänken. Vi gör det från dem som trängs med bilar i den lilla staden!
Men de var kanske inte så säkra på att de som använde Bästlänken skulle tycka att den var så bra, så de ville betala extra.
Nu fanns det heller inte någon trängsel i den lilla staden, men det fixade man snabbt till med nya cykelbanor och bussfiler.
Men ni glömde fråga invånarna tyckte plötsligt en tidning! Det här är ju en jättestor investering! Ett helt års skatteintäkter. Å ni lovade ju att vi väljare skulle få vara med och bestämma!
VA NU DÅ sa politikerna, de var inte var vana vid att folk la sig i. Vi har ju fått husera i sjukhuset, energiverket, nöjesparken, bostadsbolaget, bussbolaget och ett nittiotal bolag till. Ställ inte till det för oss nu, tyckte de.
Snart kommer ni och påstår att vi inte är bäst! Ägarna av vanliga bolag övervakar ju styrelsen och ledningens arbete och kommunala bolag ägs ju av kommunen, och vem är det? Det är ju vi så klart. Nu blir alla politiker i den lilla staden plötsligt oroliga. Verkar ju helt galet om man skulle tveka om en investering på 30 miljarder. Vårt förslag är bäst så det så, sa Anali, Juan, Jona o alla andra i partiledningarna.
Efter ett tag hade tidningen i staden samlat tillräckligt med underskrifter för en folkomröstning om förslaget.
Ni skall väl få rösta då da, sa plötsligt politikerna fast de inte var överens.
Bäst att vi berättar lite extra på valsedlarna hur bra vårt alternativ är, tyckte någon.
SÅ KOM VALDAGEN och det visade sig att en stor majoritet röstat emot politikernas förslag.
Va! Röstar ni emot! De går ju inte! Vi har ju redan bestämt oss, sa Anali, Juan, Jona och alla andra politiker med en mun. Nu när ni röstat om att ni inte gillar vad vi beslutat så vet vi inte hur vi skall tolka resultatet, så de så. Å vi kan säga att det blir ett väldigt elände om ni inte gör som vi säger.
Då blev folk förbannade. Någon gick ut och meddelade att nu skall det bli demonstrationer.
Människor som var mot avgiften för Bästlänken gick från Plaza del Poseidon och en annan samling som var för avgiften men var för ett annat billigare och smartare alternativ marscherade från Plaza del Garda en tredje demonstration som ville att politikernas förslag skulle gås igenom av en intemationell oberoende expert grupp gick från Plaza del Linne, alla mot kommunhuset. M* sålde ballonger och chorizos och allt överskott gick till de hemlösa i staden.
Räkna oss nu då, skrek folket! Lyssna på oss!
Inne i Kommunhuset satt Juan, Jon Anali och de andra och undrade vad som hänt.
FOLKET BÖRJADE till och med sätta upp egna förslag till styrelse i de olika kommunala bolagen. Man började hantera kommunens verksamhet som vilket bolag som helst. Flera politiker hängde också på. De hade knutit handen i fickan i många år. Jag vill tycka vad jag vill utan att jag skall sparkas även om jag haft rätt, skrek en demonstrant. Jag vill inte ha chefens barn som min chef skrek en annan.
Juan, Anali, Jona och de andra satt kvar i kommunhuset och funderade på vad som hände.
Hur skall vi nu göra för att få dem att göra som vi säger? Ja, vad brukar vi göra, sa Anali. Jo, vi tycker som vi tycker till dess vi riskerar att förlora jobbet, sedan ändrar vi oss eller hur, sa Jona?
De ändrade sig, lyssnade och utvärderade och allt blev annorlunda i den lilla staden.
Man gör allt för att modernisera kommunikationen i staden och ta in åsikter från innevånarna. I stadens bolagsstyrelser sitter personer med stor erfarenhet av det de skall bestämma om.
Man sköter dessa verksamheter som vanliga bolag med mycket information och genomlysning.
SKÖNT ÄR DET, tycker politikerna, att inte behöva syssla med sådant man inte kan något om
Å vet du vad? Nu kan vi sparka styrelsen i ett kommunalt bolag om det inte fungerar, till exempel bussbolaget. Bra va! Det kunde man ju inte förr när det var ens kompisar. Åtminstone har det aldrig hänt. Å när man gör det, så blir det kanske diskussioner och man kanske till och med lyssnar på argument och ändrar sig ibland. Va bra att någon annan hade en bättre lösning! Tur att vi vant oss vid att lyssna.
När man skulle välja kommunalråd så sa man med en mun, att vi kan ju inte straffa sådana som inte tyckt som vi, om de tycker som majoriteten i staden. Nej, det kan vi självklart inte, sa Junior som efterträtt sin pappa Juan. Succession är viktiga saker så det löser man bäst själv.
Sedan levde alla lyckliga i alla sina dagar.
OBS alla likheter med verkligheten är en tillfällighet.