I en påbörjad dissektion av anatomiska delar av Göteborgs jazzkropp redogjorde Spanaren tidigare (24/4) för ett besök på restaurang Utopia. Vid samtal med ägaren Patrik Kärn och den musikaliskt ansvarige Anders Bäck låg tyngdpunkten då på lokaler, ideologi och målsättningar. Nu var det dags att gå från anatomi till fysiologi: att känna pulsen slå i en verksamhet i full gång. För att få någon form av representativitet valde vi att sätta fingrarna mot Utopias handled under en hel spelvecka, fjärde till och med åttonde juni.
Första kvällen blåste kraftiga nostalgiska vindar. Lena Junoff, ”Primadonnan från Hisingen”, framträdde under rubriken ”Direkt från hjärtat, rätt upp och ner, utan fallskärm”. Junoff är 82 år men har fortfarande kvar en stor del av sin scenkarisma.
Berättelserna gick från Malte Johnson till Duke Ellington; från PJ Proby och Mick Jagger till Jerry Williams; från Ingemar Johansson via Frank Sinatra och Tony Bennett till Evert Taube, Lill-Babs och Wenche Myhre.
Vem har Lena Junhoff inte haft en relation till?
Efterhand funderade man över om det finns någon större artist hon inte mött eller haft någon relation till. Utopia var fullpackad av entusiastiska, handklappande människor i varierande åldrar och i baren kunde man köpa ”Duke Ellingtondrinkar”. Junoffs rika associationer flöt fritt i tid och rum alltmedan pianisten John Holmström försökte skapa struktur genom ett antal förberedda frågor.
Det blev musik också. Som för att ge publiken möjlighet till andhämtning mellan alla mikronoveller sjöng Junoff ett antal låtar framför allt hämtade ur ”the American Songbook”. Men kanske var en variant av ”Be-Bop-A-Lula” trots allt kvällens höjdpunkt. En passionerad publik levde med i varje riff och fras.
Triss i trio under veckan
Resten av veckan blev en möjlighet att studera ”the art of the trio” : Martin Sjöstedt trio, Johan Johansson trio, Joakim Rolandsson trio. En trio är på ett sätt det ultimata formatet för jazzmusik. För att inte falla ihop och gå sönder ställer trion stora krav på samspelet mellan aktörerna samtidigt som formen bjuder närmast obegränsade möjligheter för det personliga uttrycket.
En multibegåvning från huvudstaden
Först ut var Martin Sjöstedt. Den i huvudstaden baserade Sjöstedt är en verklig multibegåvning: basist, pianist, arrangör och kompositör. Fina exempel på detta kan man lyssna till om man letar upp hans senaste skiva ”Horizon” med Stockholm Jazz Orchestra.
Till Utopia kom han som pianoestradör åtföljd på kvällens musikaliska vandring av två yngre pilgrimer från den göteborgska jazzkatedralen: Arvid Jullander (bas) och Adam Ross (slagverk). Under konserten uttryckte Sjöstedt sin kärlek till ”de gamla låtarna” och följdriktigt skapade gruppen sin spellista främst med alster ur den klassiska jazzrepertoaren blandad med några Sjöstedtoriginal.
Då tog pianisten av sig tröjan
En lyssnare kunde strax konstatera att det fanns mycket musik i de trettio fingrar som trakterade instrumenten på scenen. Sjöstedt visade upp en särskild böjelse för hastiga arpeggiobaserade utflykter i klaviaturens diskantregister och tankarna gick ibland till någon snabb fuga av Bach. En makalös teknik! Gruppens närmast frustande glädje att spela tillsammans märktes tydligt och de enstaka ballader som förekom tycktes kännas som initiala bojor vilka strax måste sprängas! Beteckningen ”frustande glädje” kan väl användas också på Adam Ross rytmiskt avancerade slagverkssolo i ”The Mighty Sword”. Intensiteten stegrades alltmer under kvällen och nådde sin kulmen i samband med gruppens tolkning av Clifford Browns ”Dahood”. Då tog Sjöstedt av sig tröjan.
Tyvärr var Utopia bara halvsatt under konserten men Martin Sjöstedt kommer tillbaka i höst. Missa inte tillfället att lyssna till en av Sveriges mest intressanta jazzmusiker!
Skönt samspel mellan pianist och basist
Om Sjöstedts spel andades modern jazz i varje por framträdde göteborgsprofilen Johan Johansson som mer av en eklektiker. Med psalmer, pop, bossa, gospel, tidig New Orleans, boogie, smäktande ballader och kantig Monk lade Johansson litteraturen från ett par studieår vid något pianouniversitet på tangentbordet
I någon historisk mening kunde man urskilja stildrag från Earl Hines, Fats Waller och Mose Allison såväl som bopfrasering à la Bud Powell. Till och med Jerry Lee Lewis skymtade till under Johanssons tour de force.
Samspelet mellan Johansson och basisten Olli Rantala var verkligen skönt att skåda (och höra). Nästan i ständig ögonkontakt med varandra åkte de parallellslalom genom aftonens låtar. Duon kompletterades av Lars Källfelt, som hanterade sina trumskinn och cymbaler sympatiskt, lugnt och precist utan krav på att skina. Den fulltaliga publiken trivdes och värmen steg. För att lugna ner ovationerna avslutade trion med en ballad där Olli Rantala nynnade fram ett känsligt, melodinära, tekniskt suveränt solo.
Saxofontrion fixar dansen på slak lina
Och nu till något helt annat: saxofontrio. Att spela utan något ackordsinstrument kan liknas vid att dansa på slak lina. Ackorden från ett piano eller en gitarr tjänstgör som en form av vägvisare eller guide. Den utlagda harmoniken visar både publiken och solisten (om denne tappar tråden) var i låtens progression man befinner sig. Därför var spänningen stor på hur Joakim Rolandsson (altsax), Olli Rantala och Adam Ross skulle hantera situationen. Skulle de hamna isolerade på ett gungfly? Skulle publiken förstå vad de gjorde? Skulle trion hålla ut och vara intressanta under två set?
Redan efter två sippar på Stigbergets pilsner var denne recensents eventuella farhågor bortblåsta. Rolandsson klippte harmonik som den bäste skräddare och hans färd var lätt och spännande att följa. Allt eftersom kvällen led fick han en djupare, mörkare ton i saxen och det tyg han klippte till av ”A Nightingale Sang in Berkeley Square” fick dessutom en perfekt mjuk passform. Generellt var Spanarens utsände imponerad av hur känsligt Rolandsson hanterade balladmaterialet.
Det hade varit intressant om han av och till varit mer ”olydig” och lämnat lojaliteten mot melodik och harmonik kvar på notstället och givit sig ut i mer obanad terräng. Trion stod stadigt tillsammans, stödde och utmanade varandra.
Lokala basister förvaltar och bygger arvet vidare
De akustiska jazzbasisternas utveckling från, låt oss säga, Jimmy Blanton via Scott LaFaro, Charlie Mingus och Niels-Henning Ørsted Pedersen till våra dagar är något av det mest intressanta som hänt inom jazzmusiken.
Därför har det varit en glädje att under veckan få möjlighet att lyssna till hur fint de lokala förmågorna Olli Rantala och Arvid Jullander förvaltar och spinner vidare på traditionen. Både idérikedom, ton, teknik och lyhördhet finns hos dessa begåvade herrar. Rantalas sätt att expressivt med stängda ögonlock”sjunga” fram sina solon gör honom dessutom till en visuell attraktion.
Jazz i Majorna för alla åldrar
Patrik Kärn och Anders Bäck har verkligen lyckats med sin målsättning att skapa en trivsam miljö, ett ställe som man gärna återkommer till. Det var fullt hus nästan varje kväll och inte minst var det kul att se så många yngre individer i publiken.
Jazzen i Göteborg lever!
