Lördag 20 juli 2019 är det på dagen 50 år sedan den amerikanske astronauten Neil Armstrong landsteg på månen och yttrade sina bevingade ord: ”That’s one small step for a man, one giant leap for mankind.” På magen hade han en rymdkamera utvecklad och tillverkad i Göteborg av ett ingenjörsteam vid Hasselblads kamerafabrik, då på Östra Hamngatan 2 vid Lilla Bommen.
Strax därpå klättrade även svenskättade Edwin ”Buzz” Aldrin ned i måndammet och blev fotograferad av sin reskamrat.
Utforskningen av månens yta kunde börja, men den varade första gången endast 22 timmar, varav tre ägnades åt månpromenader utanför månlandaren Eagle för fotografering, TV-filmning och insamling av material som skulle tas med tillbaka till jorden.
Det var därmed inte så stor yta som astronauterna hann undersöka och dokumentera med sin Hasselbladare och givetvis endast på den sida av månen som alltid är vänd mot Jorden.
Inslag i Kalla kriget
Det var i maj 1961 som president John Kennedy deklarerade, att USA före 1960-talets utgång skulle landsätta en människa på månen. Projektet var ett inslag under Kalla kriget för att visa USAs styrka och tekniska överlägsenhet.
Någon månad dessförinnan hade Sovjetunionen skickat ut den första människan i rymden, kosmonauten Jurij Gagarin, för en resa ett varv runt Jorden. Den framgången stack i ögonen på amerikanerna förstås…
USA:s administration gav därför rymdorganet Nasa enorma resurser för att steg för steg utveckla rymdtekniken och vinna den spektakulära kapplöpningen till månen.
Utforskandet och dokumentationen av månens hemligheter varade i endast tre år. Då var forskarna klara och sedan dess har ingen satt sin fot på månen.
Däremot finns det ett dussintal kamerahus till Hasselbladare kvar där uppe som bevis på att människan har besökt månen. Där finns även en mängd annan utrustning kvar. Redan när Armstrong och Aldrin lämnade månen för att återförena sig med Michael Collins, som hade cirklat runt månen ett antal varv, lämnades kamera- och TV-utrustning till ett värde av 350 000 dollar kvar på månytan för att spara bränsle inför återresan.
Lång erfarenhet
Men hur kunde det komma sig att det blev just Hasselblads med tiden alltmer avancerade kameror som Nasa och astronauterna föredrog i allt högre utsträckning – när de väl kunde börja fotografera i rymden?
För Victor Hasselblad var flygfotografering ingenting nytt. Redan under Andra världskriget hade hans lilla kamerafabrik, först inrymd i ett f d garage vid Järntorget, senare i ett av funkishusen vid Odinsplatsen, levererat 250 robusta flygspaningskameror med namnet Ross HK7 till det svenska flygvapnet.
Med hjälp av dessa erfarenheter och en stor portion ärelystnad och revanschbehov började Victor Hasselblad redan under kriget att planera för tillverkning av en civil kamera, vilken presenterades i New York 1948.
Hans ingenjörer och tekniker var med på noterna och konstruerade Hasselblad 1600F och efterföljaren 1000F, vilka båda kom att bli förebilder till företagets berömda och mest ekonomiskt framgångsrika kamera, Hasselblad 500C.
Betydelsefull fotografering
När månprogrammet inleddes var Nasa inte alls inne på att projektet skulle bilddokumenteras också. Det viktigaste var att få fram de mest meriterade strids- och testpiloterna och utbilda dem till astronauter.
Det berättade fotohistorikern Björn Axel Johansson för en tid sedan i en understreckare i SvD.
Det var den dekorerade stridspiloten John Glenn som efter den första flygningen Jorden runt 1962 berättade om allt vackert han tydligt kunde se från sin kapsel på drygt 20 mils höjd.
Det fick Nasa att börja fundera på att lägga till fotodokumentation av rymdprogrammet. Astronauterna fick lära sig elementa i fotografering.
Lärare två dagar i veckan blev Ernst Wildi, invandrad optikexpert från Schweiz. Han lever fortfarande i New Jersey, 96 år gammal, och skrev så sent som 2015 en manual för Hasselblads digitala kamera.
Den förste som började fotografera i rymden var Scott Carpenter. Näste man var Walter Schirra som under sex varv runt Jorden tog utmärkta bilder, nu med en Hasselblad. Det visade sig redan då, att astronauterna helst jobbade med de avancerade kamerorna från Göteborg.
Bästa tänkbara reklam
Först var varken Nasa eller Hasselblad särskilt medvetna om varandras existens. Victor Hasselblad, som i första hand var affärsman, insåg emellertid ganska tidigt, att kamerans framgångar i rymden och popularitet bland astronauterna var bästa tänkbara reklam.
– Visst, varje gång namnet Hasselblad nämndes. Speciellt fotograferingen i rymden ökade kamerans popularitet och berömdhet. Värdet av uppmärksamheten var i princip omätbart. USA blev också snabbt fabrikens huvudmarknad. Ett år rapporterades att 97 % av tillverkningen hade gått på export.
Det säger Sören Gunnarsson, som i många år arbetade med bland annat informationsmaterial för Hasselblads räkning. Han ansvarade dessutom i tio år för den flerspråkiga, internationella fototidningen Forum.
Senare blev han även Victor Hasselblads hävdatecknare med den välskrivna och spännande boken Victor Hasselblad – Mannen bakom kameran.
Etablerat samarbete
Victor Hasselblad hade av tradition goda kontakter på andra sidan Atlanten. Hans farfar, F W Hasselblad, hade tidigt blivit importör till Sverige av allt fotomaterial Kodak tillverkade.
Nasa köpte inledningsvis sina Hasselbladare i vanliga fotobutiker. Så småningom etablerades ett regelbundet samarbete med kamerafabriken.
Nasa rapporterade om astronauternas erfarenheter och önskemål och ett team på 11-12 ingenjörer jobbade mer eller mindre heltid på fabriken och genomförde ett stort antal modifieringar av kamerans funktioner.
– Så var det. Fabriken hade en särskild Nasaavdelning, som dagligen utvecklade, anpassade och jobbade fram förändringar enligt Nasas och astronauternas önskemål. Victor Hasselblad, som själv var en duktig fågelfotograf, följde intresserad vårt arbete på nära håll. Vi skickade ideligen leveranser till Nasa och vi blev nästan som en del av deras organisation.
Det berättar för Spanaren ingenjören Gunnar Persson, som anställdes i kamerafabriken 1962 som16-åring och jobbade kvar till sin pensionering 2010.
Robust och lätthanterlig
Det som astronauterna visade sig vara mest nöjda med var Hasselbladarens robusta konstruktion. Dessutom var den lätt att hantera trots astronauternas klumpiga rymddräkter.
Det gäller att komma ihåg, att det här äventyret utspelade sig under fotograferandets analoga period. Astronauterna kunde därför inte beskåda resultatet av sina plåtningar förrän de var tillbaka på Jorden och fått bilderna framkallade.
Bilderna slog naturligtvis världen med häpnad och Nasa insåg även att fotodokumentationen gjorde det lättare att inför politiker och allmänhet motivera och försvara det minst sagt dyra rymdprogrammet.
För Victor Hasselblad var uppskjutningen av Apollo 11 och landningen på månen en enastående triumf som han fick uppleva tillsammans med hustrun Erna på hedersläktaren i Kennedy Space Center några dagar för 50 år sedan.
Rymdinsatsen dokumenterad
En del av Hasselblads rymdäventyr finns rikligt dokumenterat i Hasselblad Center i Göteborgs Konstmuseum. Just nu kan man även njuta av konstutställningen Moonlight, som berör månens ställning och betydelse inom konsten.
Hasselbladstiftelsens bibliotekarie Elsa Modin, som ömt vårdar boksamlingen och de olika kameramodellerna i biblioteket en trappa upp bakom Konsthallen, hjälper gärna till med mer upplysningar kring ett av Göteborgs mest framgångsrika och uppmärksammade industriprojekt någonsin.
Läs gärna även The Guardian om månbilderna HÄR
