Minns ni Arbetet Väst? Arbetet Nyheterna? Arbetet Ny Tid?
Kärt barn har många namn men särskilt mycket kärlek fanns inte över för Socialdemokraternas flaggskepp under de sista skälvande, dramatiska och rätt eländiga åren.
Rörelsen tog sin hand från en tidningsverksamhet som gått med svåra förluster under en lång tid. En konkurs gick det att resa sig ur men den andra blev för mycket för framför allt LO som sade tack, men nej tack.
Jag vet för jag var med när flaggan halades för sista gången på taket över Ny Tid-huset vid Järntorget.
Om detta har Bo Bernhardsson skrivit en bok, ”Historien om Arbetet och den sista striden” (Premiss förlag) som just kommit ut och kanske inte blir årets julklapp men som har sitt värde för den som intresserar sig för svensk presshistoria.
Upplaga och journalistik i topp på 80-talet
Bernhardsson var tidningens siste politiske chefredaktör. Den förste var Axel Danielsson som med ytterst små medel grundade tidningen som kom att få sin utgivningsort i Malmö. Det var 1887, i en tid då nya journalistiska produkter växte som svampar ur jorden och suget efter nyheter, information och upplysning verkade omättligt hos svenska folket.
Arbetet hade sina största publicistiska och upplagemässiga framgångar på 1980-talet. Ekonomin var inte så skral men utan det generösa statliga presstödet hade det knappast fungerat.
Arbetet klev in som räddande ängel
I Göteborg fanns S-märkta Ny Tid som kämpade i en ständig motvind och överväldigande konkurrens. Harry Hjörnes skötebarn Göteborg-Posten vann i stor stil kriget om prenumeranter och framför allt annonsörer och 1963 dukade Ny Tid under.
In som räddande ängel kom Arbetet och tog över en liten skara redaktörer, något fler läsare och lokalerna vid Järntorget.
Ärrade veteraner och radikala sommarvikarier
Jag anställdes efter två år på journalisthögskolan och mötte några ärrade veteraner blandade med unga, entusiastiska och radikala sommarvikarier. För radikala, tyckte gråsossarna i Folkets Hus på andra sidan Järntorget som ibland tågade över och förklarade vad som fick skrivas och inte skrivas i ”deras” tidning. En och annan vikarie rensades helt sonika ut, det vill säga de fick inte förlängt och stod utan möjlighet att komma tillbaka.
Jag klarade mig från bannbullorna och erbjöds fast tjänst på den ytterst lilla sportredaktionen.
Skrivmaskin, bildsnurra och typometer, penna och små anteckningsblock var våra dagliga redskap.
Sena händelser i kamp mot tidig deadline
I Göteborg levde vi i stort sett vårt eget liv, men all teknik fanns i Malmö där Göteborgseditionen också trycktes och sedan fraktades med bil för att distribueras runt om i Västsverige. Det var en komplicerad process som innebar tidiga manusstopp, något som ställde extra höga krav på oss som jobbade med bevakning av ibland sena matcher.
Det var sålunda en ständig kamp mot 1) klockan, 2) dålig ekonomi.
Ändå växte redaktionen sakta men säkert med åren. Lokalerna utvidgades gång efter gång och byggdes om för att rymma skribenter, redigerare och fotografer som mångdubblades i antal från den blygsamma skara som skötte ruljansen i början av 1970-talet.
Näringsrik mylla för växande journalistprofiler
Trots de kärva villkoren med små resurser fanns en arbetsglädje och jävlaranamma bland många duktiga medarbetare som brann för sitt jobb och ofta åstadkom enastående resultat.
Jag ljuger inte när jag skriver att Arbetet Väst var en veritabel drivbänk för unga journalister. Arbetstakten var hög på den lilla redaktionen, man fick jobba med stort och smått och fick en effektiv skolning i hantverket.
Bengt Therner började sin bana på lokalkontoret i Uddevalla innan han gick vidare till Sveriges Radio med många år som utrikeskorrespondent och med bland annat Stora Journalistpriset i bagaget.
En annan röst som först hördes vid Järntorget var Lasse Ekelöf, välkänd Ekoprofil, rätt nyligen pensionerad.
Maria Persson Löfgren, Ekots Rysslandsrapportör har också ett förflutet på Arbetet Väst.
Arbetet drabbades hårdast av A-pressens fall
Början till slutet för socialdemokratins största och viktigaste stämma kan dateras till 1990-talets inledning.
Arbetet var det företag som bidrog med flest miljoner till det uppblåsta stockholmsbaserade skrytbygge som hette A-pressen i vilket ingick merparten av landets sossetidningar.
När bubblan sprack efter ett antal vidlyftiga och huvudlösa affärer, iscensatta av inkompetenta personer som ville leka på den stora finansmarknaden, när allt kraschlandade, drabbades Arbetet värst.
Betalningarna ställdes in – 50 miljoner blev räddningen
I februari 1992 ställdes betalningarna in.
Men slut tog det inte. Arbetet skulle räddas.
En rad kampanjer, insamlingar och upprop lade grunden för Nya Arbetet AB och pengarna strömmade in från alla som ville bidraga. Aktier såldes till höger och vänster och köptes inte bara av moster Elsa i Varberg utan också av Pehr G Gyllenhammar som värnade om pressens mångfald.
50 miljoner räckte till en omstart men inte för att vända kurvan uppåt.
Rosa ekonomisidor skrämde bort prenumeranter
Nya stolliga beslut gjorde sitt till. Den nya tidningsledningen ville tvätta bort den proletära stämpeln och skapa en ”modern” produkt med mer inriktning på börsvärlden och ”marknaden”.
Gamla trogna prenumeranter häpnade och rasade över de rosa ekonomisidorna. Rasade gjorde också upplagan.
Arbetet Nyheterna (AN) som tidningen av obegriplig anledning döptes om till, läckte som ett såll. Jakten på externa finansiärer blev alltmer desperata. Alla halmstrån knäcktes.
Johansson slogs som en tiger för västsvenska upplagan
Arbetets lilla västsvenska edition stod så att säga sist i kön och hängde på fallrepet oftare än vi anställda kände till. Göteborgs starke man, kommunalrådet Göran Johansson satt i tidningsstyrelsen de sista åren och slogs som en sårad tiger, ilsken och hotfull, för oss. Det ska han ha tack för.
I september 2000 var det ändå över.
Naivt och dumt att bli journalist tyckte Arbetsförmedlingen
Flaggan ströks på Ny Tid-huset.
Gravölet hälldes upp och i Göteborg hamnade ett 50-tal anställda på gatan.
En bister kvinna från Arbetsförmedlingen kom till den hyrda lokalen och blickade ut över en samling stukade, ledsna, arga och (be)svikna arbetskamrater.
”Vet ni inte hur jobbmarknaden ser ut? Hur kunde ni vara så dumma och naiva att ni utbildade er till journalister?!