Nej, tänkte jag. Här ska inte skrivas att Owe Thörnqvist är ett fenomen. Det känns för slitet. Men efter kvällens 90-minutersföreställning på Kungstorget gav jag upp.
Jo, han är ett fenomen. En hel fotbollsmatch i rasande tempo utan halvtidsvila visade att 90-åringen med pojksinnet i behåll fortfarande är en stor underhållare. Rösten är förstås inte lika spänstig som för 60 år sedan. Men den är bra nog, kunde publiken på det fullsatta och fullställda torget konstatera.
Det finns något som heter a r t i k u l a t i o n. Man ska höra bokstäverna. När Owe sjunger uppfattar man varje rrrrrrrrr klart och tydligt. Något för de flesta yngre artister att lära av.
Konserten ingick i Göteborgs kulturfestival. Sittplatserna ockuperades av Owe Thörnqvists Senior fan club om det finns en sådan.
– Var är ungdomarna? frågade jag en äldre gentleman före konserten.
– De har la aldrig hört talas om Owe, muttrade mannen.
Där tog han fel.
En tydlig minoritet yngre hade infunnit sig på ståplats. Dit hörde kompisarna Rickard Olsson, 18 år från Lidköping och Casper Norberg, 19 år från Göteborg.
– Roligt att han hållit på så länge, tyckte Rickard om Owe.
– En cool gubbe, ansåg Casper.
Båda kände till Varm Korv Boogie, för den hade de sjungit i grundskolan.
Det var alltså ingen stilla viskväll publiken bjöds på. Det var rock och boogie med full gas och mycket humor. En lång rad kända låtar av Owe. Lite nytt och mer allvarligt också i något lägre tempo. Och det var väl det närmaste halvtidspaus som förekom.
En sak till. Publiken jublade och klappade fram extranummer.
