Majorna – ”Sveriges bästa stadsdel”

Omdömet kommer från en ”gammal majgrabb” på blott 45 vårar som bott i stadsdelen sedan 1995 men har sitt ursprung i östra Skåne.

Av klädseln att döma tillhör han den nya hipstergeneration som i allt högre grad ersatt den ursprungliga arbetarbefolkningen i Majorna. Honni qui mal y pense! (Inget fel i det.)

Johan Lundin har länge varit intresserad av historia och numera är det Majorna som gäller. Förutom ett halvtidsarbete i livsmedelsbranschen och studier vid sidan av jobbar han ideellt i föreningen Gamla Majgrabbar. Dessutom är han en av dem som brygger öl i det återuppväckta Majornas bryggeri, ett av många nya mikrobryggerier med distribution framför allt till pubar och restauranger i Majorna. Ganska tidstypiskt det också.

Allt fler majgrabbar

Föreningen Gamla Majgrabbar bildades 1952 som ett mer proletärt komplement till Gamla Majpojkars Förbund som alltsedan grundandet 1927 bestått av gamla läroverkselever från Majornas högre allmänna läroverk, eller Rökitt som skolbyggnaden i rött tegel hetat i folkmun där den ligger vid Karl Johans torg, det enda torg, sägs det, där det aldrig bedrivits någon torghandel och samtidigt det enda torg där man spelat organiserad fotboll.

Betzensgatan 4, (Maj 2 Rote nr 39) år 1935. Huset tillhörde tidigare en sjökapten Arvidsson. På platsen går nu Oscarsleden fram.

Gamla Majgrabbar har på senare år haft en stark medlemstillströmning, är nu över 800 medlemmar och trycker sin jultidning i 4 000 exemplar. Man har också en ganska flitig mötesverksamhet och är bland annat medarrangör av Reservatets dag som firas första söndagen i september. I höstas delades stipendier ut till bokförläggaren Lena Pilborg och journalisten Bengt A. Öhnander som båda gjort mycket för att sprida kunskap om framför allt det äldre Göteborg.

Många intresserade

Nyligen höll Johan Lundin, som är biträdande arkivarie och vice sekreterare i föreningen, ett föredrag om Majornas historia i Frölunda bibliotek i samband med en fotoutställning som först stått inne på Frölunda torgs köpcentrum och sedan en längre tid på biblioteket i Frölunda kulturhus.

Tillströmningen av intresserade var över förväntan. Många tidigare majbor har tydligen flyttat västerut, mot havet, och bor i Önnered eller Fiskebäck idag ”för att känna havsluften och närheten till sjön” som en intresserad före detta majbo förklarade saken.

Det var Johans första föredrag i ett större sammanhang men han klarade sig mycket bra även om några äldre gentlemen med det rätta idiomet kände sig föranlåtna att korrigera den bildspelsstödda framställningen på några punkter, som till exempel: ”Dô, de där e la ente Andrewsgata.”

Stolt publik

Hade Johan varit ståuppkomiker eller mer av göteborgare kunde han svarat som Ulla Skoog brukade göra:

– Nu var du allt bra duktig! Men Johan är inte bara inflyttad skåning, han är ödmjuk också — men framför allt kunnig. Han förde oss genom Majorna både geografiskt och historiskt och utelämnde inget väsentligt under den timme föredraget varade. Inte minst genomgången av Majornas industrihistoria är ägnad att väcka stolthet och självkänsla hos en publik som, får man anta, har sina rötter i denna den äldsta delen av Göteborg vid sidan om staden innanför vallgraven.

Ostindiska kompaniets saltmagasin vid Kustens varv, nu uthyrt till småföretag. Bild från 40-talets början.

Ostindiska kompaniet, Gamla varvet, Wikens varv och Varvet Kusten liksom sockerbruket och porterbryggeriet, en gång en av Göteborgs största arbetsgivare, bildar tillsammans med träindustrierna vid älven och textil- och bryggerindustrin en kedja fram till dagens diversifierade näringsliv som dock alltjämt har anknytning till sjön även om de många skeppstimmermännen som fordom bebodde Majornabergen ersatts av andra yrkeskategorier och såväl industrier som bostäder fått lämna plats åt moderna höghus och inte minst åt den utrymmeskrävande Oscarsleden.

Smedjan blev krog

Huset som en gång inrymde Klippans värdshus, krogen som odödliggjorts av Jacob Wallenberg i Min son på galejan, ligger dock ännu kvar liksom kontoret på Varvet Kusten, det så kallade Taubehuset, och en handfull andra äldre byggnader vid sidan om de två kulturreservaten; det Gathenhielmska nära Stigbergstorget och Klippanreservatet.

Vägen upp till Gråberget från (gamla) Slottsskogsgatan. Troligen 1920-tal.

Den gamla ankarsmedjan vid Klippan som länge hyste ett konstgalleri har numera, som ännu ett tidens tecken, övergått från det konstnärliga till det kulinariska och är nu en del av Restaurang Sjömagasinet.

Varvet Kusten ersattes efter konkursen vid förra sekelskiftet av en småbåtshamn och ett livaktigt småindustriområde under namn av Kustens varv. Stadsutvecklingen och slutligen Oscarsleden tog även död på det. Platsen där Kustens varv legat är nu uppmarschområde för de bilar som ska med Tysklandsfärjan till Kiel.

Utställningen vandrar

Fotoutställningen, som är framtagen av Gamla Majgrabbar, kommer att vandra vidare, troligen till biblioteket på Första Långgatan och enstaka dagar till Stadsbiblioteket och Sjömanskyrkan. Den kommer också att lånas ut till Aftonstjärnan i samband med en teaterföreställning.

Majorna har alltid vänt ansiktet mot havet och många av dess inbyggare har traditionellt haft sin bärgning antingen inom sjöfart och hamnverksamhet eller varvsverksamhet och skeppsfourneri men bland talrika timmermän och andra hantverkare knutna till de marina näringarna finner vi vid förra sekelskiftet rätt många sockerbruksdrängar* och vanliga arbetare bland en befolkning vars burgnare del förvisso till stor del utgjordes av sjökaptener och handlande.

Bryggerinäringen inte att förglömma. Flera av Majornas mindre bryggerier specialiserade sig på svagdricka. Det mest kända torde vara det av Emanuel Bernhard Enegren startade bryggeriet som låg i hörnet av Karl Johansgatan 98 och Höglundsgatan, bytte namn till Majornas bryggeri och senare fick nya ägare. Det var aldrig stort men blev berömt för sin EBE-dricka som såldes i femlitersflaskor och länge höll julmusten stången som juldrickan par preference.

Världsberömd porter

Det största bryggeriet var förstås Carnegie vid Klippan som producerade den världsberömda portern som ännu tillverkas men nu i Falkenberg och av Carlsberg efter flera uppköp. Näst störst var bryggeriet Kronan som blev både stort och framgångsrikt och därför köptes upp för att läggas ner. Huset, som bland annat inrymt Kristidsnämnden under kriget och senare såväl Majornas bibliotek som Systembolaget, ligger kvar längst ner i Hängmattan och härbärgerar idag Göteborgs miljöförvaltning.

När jag i början av samtalet med Johan Lundin gärna vill efterhöra vad han har för civilt yrke
eller vad han arbetar med vid sidan om sitt ideella arbete i föreningen Gamla Majgrabbar är han
ovillig att ge ett distinkt och entydigt svar. Han säger bara:
— Jag brygger öl.

Inte helt nöjd med svaret, i synnerhet när det framkommer att bryggerisysslan bara upptar några
timmar eller möjligen en dag i veckan får jag till slut reda på lite mer. Ölbryggandet är en
bisyssla Johan ägnat sig åt det senaste året ihop med några andra entusiaster. För sin
försörjning är han mer beroende av Hemköp där han arbetar halvtid och av sin sambo som
arbetar heltid.

När jag sedan googlar på definitionen av hipsters så är den bland annat att de betraktar sin
hobby eller sitt intresse som sitt egentliga arbete och det som ger dem identitet. Fine, no
problem with me. Det har jag själv alltid gjort, men vad mera är, de skulle aldrig acceptera att bli
kallade hipsters även om de skulle uppfylla alla kriterierna. Fine also. Gå i frid broder och gutår!

* Göteborgs sockerbruk (vid Klippan) hade varit i drift i 150 år när verksamheten lades ner år
1958.

Föregående

Personalens nödrop på Kofferdalen hjälpte inte

Nästa

Inte alltid lätt vara miljövänlig