– Vi ska spela varenda ton som Stenhammar skrivit, säger Göteborgssymfonikernas vd Anna-Karin Larsson. Det kan verka lite galet, men han har betytt så mycket för Göteborg!
Så nästa höst, 2027, blir det Stenhammarjubileum av stora mått i Göteborg, på tonsättarens jämt hundrade dödsår. Så från och med september och tio veckor framåt blir det Wilhelm Stenhammar lite överallt i Göteborg, många är inblandade alltifrån Göteborgssymfonikerna själva till gästande orkestrar, kammarmusiker Göteborgsoperan och körer och sångare.
Wilhelm Stenhammar föddes inte i Göteborg, men han dog strax utanför Göteborg och är begravd på Mariebergskyrkogården i Majorna. Då hade han verkat i Göteborg i rätt många år, lett orkestern sedan 1907, då var den alldeles nybildad.
Han trivdes fint i Göteborg, här fick han ofta besök av tonsättarvännerna Sibelius och Nielsen, deras musik spelades ofta, Stenhammar dirigerade.
Anbud med extra socker fick honom att stanna i Göteborg
Hans egen musik började få ett gott rykte, och inte minst Wilhelm Stenhammars ledarförmåga gjorde att ett flott anbud om musikaliskt ledarskap i Uppsala dök upp. Det gick så långt att Wilhelm Stenhammar fick ett extrasockrat anbud att stanna i Göteborg. Och så blev det. Efter en sejour som dirigent på Stockholmsoperan råkade han ut för dålig hälsa, åkte tillbaka till Göteborg och dog i hjärnblödning 20 november 1927, bara 56 år gammal.
Tio veckors festival med bara Stenhammar-verk
Men nu är det alltså snart tid för en riktig musikfest med en av Sveriges mer kända tonsättare. Två symfonier, två pianokonserter och en lång rad pianostycken, sånger, två operor, kammarmusik. Det finns en hel massa musik att spela igenom, och under de tio veckorna som festivalen pågår gästas Göteborg bland annat av Kungliga Filharmonikerna från Stockholm, Radiokören, Hovkapellet från Stockholmsoperan samt en hel hoper med solomusiker och kammarmusiker.
Idogt komponerande vid pianot från tidig ålder
Att pianomusiken får stor plats är inte konstigt, Wilhelm Stenhammar var ända sedan sin ungdom en mycket duktig pianist och behärskade även orgel. Redan som ung, nästan barn, skrev han musik till pianot, ofta tonsatta dikter.
På den tiden spelade man ofta inom familjen, här uppskattades all slags kultur och när det inte ens fanns radio var eget spel det enda raka i vardagslag.
Wilhelm Stenhammar var inte så värst intresserad av den vanliga skolan, tidigt sökte han i stället musikutbildning och hade en av landets absolut bästa pianokompositörer, Emil Sjögren, som lärare. Komponerandet gick allt bättre.
Wagner och Bruckner gjorde intryck – sedan blev det mer nordiskt
I början av kompositionskarriären tog Wilhelm Stenhammar mycket intryck av Wagner och Bruckner, första symfonin kom 1903 och klingar mycket romantiskt och rätt stort. Rätt snart drog han tillbaka den, han tyckte den var lite för opersonlig.
Nu ville Wilhelm Stenhammar utveckla en mer personlig stil, sökte sig mot det mer nordiska tonspråket, i andra symfonin blev det lite mer stramt. Lite likadant är det med de två pianokonserterna, den första bred och romantisk, den andra lite kortare och klarare. Så är det också tio år emellan de båda.
Särskilt nöje att spela musik som inte hörts på länge
Patrik Ringborg är dirigent och konstnärlig ledare för Stenhammarjubileet:
– Särskilt roligt blir det att få presentera de verk som inte spelats på många år, det blir fint att Göteborg få fira sin egen ”Sten”, som han kallades i familjen.
Och visst betydde han mycket för musiklivet i Göteborg, med höga krav på musiker och repertoar. Och att lyssna på Sibelius musik, dirigerad av tonsättaren själv på visit 1921 hos sin vän Wilhelm Stenhammar skulle nog mången nutida musikvän kunnat ge en arm eller ett ben för att få vara med om.