Ibland har man tur och konstnärliga upplevelser kommer till en av ren tillfällighet och då närmast oförtjänt.
Häromkvällen var vi på väg till en utomhuskonsert av jazzkaraktär i Majorna. Vi såg verkligen fram mot tillställningen, men någon timma innan musiken skulle inledas beslutade vädergudarna att så tvivel i sinnet på presumtiva besökare och låta ett duggregn stilla börja falla över nämnda del av staden.
Paraplylösa, dock icke rådlösa (men kanske lite fega), beslöt vi oss för att situationen krävde byte till inomhusaktivitet och vad kunde då vara mer naturligt än att dra till jazzklubben Utopia vid Stigbergstorget.
Vi anvisades ett bord längst in i lokalen på ett drygt trumstocksavstånd från uppställda slagverk. Med andra ord en placering med möjlighet till järnkoll över rytmsektionen i Håkan Broströms kvartett, som vi upplystes om strax skulle inta scenen.
Het sopransax
Sakta fylldes lokalen till bristningsgränsen och människor föreföll sitta och stå överallt i spänd väntan på Broströms saxofoner, Britta Virves piano, Jon Henrikssons bas och Jonas Bäckmans trummor.
Kapellmästaren själv har varit en tydlig och mångsidig röst i svenskt jazzliv sedan slutet av sjuttitalet och alternerade under kvällen mellan alt- och sopransaxofon. Intressant var att varje gång han greppade den senare steg temperaturen i hans musicerande några grader. I alla fall i mina öron. Kanske var det en kvällens tillfällighet.
Gruppen framförde generellt en tuktad musik, väl inom ramarna för moderna jazzkonventioner, men klart uppfinningsrik, spännande, varierad och spelglad. För de som inte var där och vill få en aning om hur det lät finns kritikerrosat fonogram att tillgå: Better Days (2025).
Henriksson i konstant rörelse
Det som fångade vår uppmärksamhet kanske allra mest var Jon Henriksson och hans förhållande till sitt instrument. Henriksson var i konstant rörelse. Då menar jag inte enbart fingrarnas och händernas klättrande upp och ner på greppbrädet utan hela kroppens ständiga lägesförändring. Ibland var han djupt nersjunken över basen med fingrar nästan nere vid stallet och i djup trans, för att i nästa ögonblick vara stramt uppsträckt med en stolt blick ut mot publiken.
Ibland var basen nära kroppen, som om han ville klättra in i den, för att strax efter skjuta den ifrån sig och betrakta den på avstånd. Ansiktsuttrycket varierade ständigt, blicken sökte ofta samförstånd med Bäckman vid trummorna och helheten blev till en form av dans, en improviserad ”pas de deux för man och kontrabas”.
Oupphörligen fascinerade både visuellt och musikaliskt.
När Monk dansade mot baren
Associationerna går oundvikligen till den egensinnige pianisten Thelonious Monk, som under medmusikanternas solon gärna reste sig och tog en dans kring pianot. Ibland kunde stegen leda honom bort till baren där han kunde bli kvar under ett par låtar. Upplysningsvis kan sägas att Henriksson aldrig lämnade sitt instrument eller begav sig mot baren.
Monks dans blev föremål för djupa analyser under ett längre gästspel 1957 på Five Spot Café i New York. Klubben, ungefär lika stor som Utopia, hade många kända poeter och författare som stamgäster.
Dessa kom efterhand att se Monks dans som ett exempel på en synnerligen avancerad, avantgardistisk form av ”performance art”. Ryktet spred sig, kretsen av beundrare vidgades och dansen blev föremål för djuplodande diskussioner och genomlysningar.
Vi får se vad som händer när poeterna får nys om Henrikssons ”dans”. Kanske dags för ett besök och analys av någon journalist från ”DANS, tidningen för rörlig scenkonst”?
Trio i siktlinje
Siktlinjen från vår placering vid sidan av scenen gick via Bäckmans cymbaler och Henrikssons profil rakt in i den triangel som bildas på pianot av det uppfällda flygellocket.
I denna geometriska figur stack Virves huvud upp. Det var som att få en liveversion av Arnold Newmans berömda porträtt av Igor Stravinskij från 1946. Vi kunde i detalj följa det intressanta fysiska samspelet i kompgruppen.
Pianotonerna hade svårt att alltid klart nå fram till oss så för att få detaljer fick man gå hem och lyssna på trions fina album Simple Things (2025).
När vi lämnade Utopia hade regnet upphört men gatorna var fortfarande våta. Med uppmärksamma steg för att inte halka gick vi mot spårvagnshållplatsen och blandade oss med ungdomar som var på väg in till stan och förmodligen till helt andra upplevelser.