Ulf Wakenius, gitarrist med världen som arbetsfält, har varit hemma i Göteborg för att under fyra kvällar visa upp sin konst på jazzklubben Utopia.
Wakenius är i någon mening orecenserbar. Han är alltid lika bra, alltid i lika god form, alltid lika spelsugen.
I alla fall de gånger jag sett och hört honom. Och de är ganska många. Jag har sett honom spela i grupp, framträda helt ensam i solokonserter och hört honom lyhört ackompanjera sångerskor.
I just den senare rollen minns jag särskilt en gudabenådad afton under Django Reinhardtfestivalen i Samois (sju mil söder om Paris) för en del år sedan när han spelade på duo med den fenomenala sydkoreanska sångerskan Youn Sun Nah.
En liten ö i Seine. Tretti grader varmt. Fläktande vind från floden. En andlös publik, som höll applåderna som en fågelunge. Stämningen kunde ju brista, förstöras.
Man ville helst inte lägga sig i relationen mellan de två på scenen. Vårt sällskap lämnade festivalområdet efter konserten. Upplevelsen fick inte spädas ut med mer musik.
Från Paris till Göteborg
Alltnog, nu var det inte på Île du Berceau i Seine vi så här i julis avslutning befann oss för att lyssna på Ulf Wakenius, utan i ett gult trähus i början av ”hängmattan” vid Stigbergstorget. Förbiglidande pråmar var ersatta med förbignisslande spårvagnar.
Nu spelade han på kvartett tillsammans med David Bäck (piano), Samuel Olsson (bas) och Lars Källfelt (trummor).
Wes Montgomery lever!
Konserten inleddes med en komposition av Wakenius tillägnad legenden Wes Montgomery (1923-1968). Montgomerys skivinspelningar har sedan hans död ständigt varit aktuella och har starkt influerat de flesta jazzgitarrister i Ulf W:s generation.
Han skapade sitt karaktäristiska ”sound” genom att slå an strängarna enbart med tummen och brukade använda en speciell strategi för sina soloinsatser: första chorus ”single string”, andra chorus oktavspel (användes också frekvent av Django Reinhardt) och i det tredje harmoniserade Montgomery de enskilda tonerna och band ihop dem till ett ackordssolo.
Den som vill fördjupa sig i hans musik söker förslagsvis upp den suveräna plattan ”The Incredible Jazz Guitar of Wes Montgomery” (Riverside, 1960). Närvaron av Wes ande var tydligt kännbar under hela kvällen. Och det är alltid ett bra tecken.
Wakenius gräver djupt
Vi fick prov på flera delar av Wakenius register: groove, blues, ballader och ”vråljazz”. Den senare termen var hans egen benämning av musikstycken exekverade i extremt snabba tempi där fingrarna får röra sig som kolibrivingar över greppbrädet.
Hastighetsövningar i all ära men kvällens höjdpunkt tyckte jag nog var Billie Holidayballaden ”God Bless the Child” där Wakenius grävde djupt i sitt inre och levererade emotionellt rika sololinjer och vackra, varierade ackordsläggningar.
Under en konsert som denna framstår det rätt klart för en lyssnare att Ulf Wakenius är traditionalist och mer av en fullkomnare än av en förnyare (för att anamma musikvetaren Yngve Flyckts distinktion). En fullkomnare i total kontroll av sina uttrycksmedel.
Känslig Källfelt
Den här kvällen omgav sig Wakenius med en trio mycket kompetenta lokala jazzmusiker av vilka jag vill ge ett extra plus till Lars Källfelt. Flera gånger stannade mina öron upp för att specifikt lyssna till hans känsliga rytmik och eleganta anpassning till soloinsatser från gitarr och piano.
Ska man gnälla på något får det bli på ljudbalansen i gruppen. Gitarrvolymen var för stark i förhållande till de andra instrumenten och dessutom tyckte jag att Wakenius tagit fram ett lite för hårt ljud ur sin läckra Benedettogitarr.
Annars blev kvällen precis som förväntat väsentligen orecenserbar. För en Wakeniuskonsert är ju, som nämnts, alltid lika bra.