Spanarens redaktion bad professor emeritus Anders Ulfvarson om kommentarer till gjorda och presenterade utredningar om orsakerna till passagerarfärjan Estonias förlisning den 28 september 1994 i Östersjön.
– Det finns ju en risk för att vi inte får fram säkra slutsatser om orsakerna till Estonias förlisning, så det till slut äntligen kan sättas punkt för detta långdragna trauma, säger professor emeritus Anders Ulfvarson vid Chalmers tekniska högskola.
Men han är ändå i grunden optimist om ett bättre utfall.
Professor Ulfvarson är medlem i den grupp av experter, som anlitas för frågan om vad som orsakade fartygets förlisning.
En riktig haveriutredning bör vara så fullständig att den inger förtroende från första början, anser Anders Ulfvarson.
– Det var omedelbart tydligt efter publiceringen att det saknades information som ledde till tankar att rapporten ”JAIC Final report” (the Joint Accident Investigation Commission, som skrevs på engelska men översattes också till svenska) var vilseledande.
För stora brister för psykologens underskrift
En tidig varning för att allt inte stod rätt till var förstås att vittnespsykologen Bengt Schager, expertmedlem i Estoniakommissionen, inte kunde skriva under slutrapporten.
– Bristerna var alltför stora för denna yrkesman med civilkurage, berömmer Anders Ulfvarson. Bengt Schager hoppade av i september 1997 och skrev en artikel i DN i december samma år.
(DN Debatt ”Besättningens misstag förtigs. Avhoppad expert presenterar listan på fel som Estonia-kommissionen bortser från.”
https://www.dn.se/arkiv/debatt/dn-debatt-besattningens-misstag-fortigs-avhoppad-expert-presenterar-listan-pa-fel-som-estonia
Vad väntar du dig av slutrapporten?
– Jag väntar mig ingen slutrapport. Om det ändå blir en slutrapport tror jag inte den kan sätta punkt för detta långdragna trauma.
– Jag har stor sympati för den av journalisterna, som i Vetenskapens Värld fått mycket tid att kritisera journalisten Henrik Evertssons film ”Estonia – fyndet som förändrar allt” för att han håller liv i konspirationsteorier.
Undermålig och misslyckad haveriutredning
– Sympatierna gäller bara plågan i att vi inte kan få lägga hela katastrofen med alla omkomna bakom oss och låta dem vila i frid.
Men författaren och arkeologen (tillika Estoniaanhörig) Jonathan Lindström riktar kritiken åt fel håll.
– Det är en undermålig haveriutredning som JAIC presterat. Jag vidhåller att en riktig haveriutredning bör vara fullständig från början och inge förtroende. Där har JAIC misslyckats.
Haverikommissionen kanske sätter punkt
Det troligaste är att SHK, Statens haverikommission, kommer att hänvisa till ett antal rapporter och sätta punkt med en presskonferens. De mest aktuella rapporterna just nu är
”EL21-Estonia/Report of the MS Estonia shipwreck site survey with RV Electra” av Martin Jakobsson, Christian Stranne, Rickard Fornander, Matt O’Regan, Anton Wagner från Stockholms universitet, Naturvetenskapliga fakulteten, Institutionen för geologiska vetenskaper och
”Numerical Assessment of Bottom Contact of MV Estonia” TalTech 2023.
Utredningar med syfte att stödja slutrapport
– Var och en kan ge bidrag till en möjlig haveriutredning. Men detta har inte varit avsikten med utredningarna. Avsikten har varit att underbygga haverikommissionens JAIC slutrapport, fortsätter Anders Ulfvarson.
Han tillägger:
– Beroende på vilket uppdrag som givits till utredarna får rapporterna olika värde. Ett vanligt sätt att ge uppdrag är att begränsa uppdraget till något som är realistiskt och/eller möjligt att genomföra med givna ekonomiska ramar.
Stor mängder sten dumpades efter förlisningen
I den första rapporten begränsas uppdraget naturligt till att studera botten kring Estonia som den ser ut nu.
– Det är snart 30 år sedan katastrofen hände. Det är känt att 1996 dumpades mycket sten omkring MS Estonia för att stabilisera vraket inför täckning med betong till en sarkofag. I sig en bisarr idé i strid med flertalet anhörigas önskemål, kommenterar han.
Detta omnämns i rapporten men inte vad det kan ha fått för konsekvenser för vraket.
Likheter med vägraset i Stenungsund
E6 vid Stenungsund visar hur mjuk lera kan glida iväg.
– Det är känt, inte minst från jordskredet i Stenungsund nu senast, att mjuk lera i sluttning börjar glida iväg under belastning.
– Det var just vad som hände och övertäckningen avbröts, då det visade sig omöjligt att stabilisera vraket på detta sätt.
Påverkades vraket av stendumpningen?
– Det jag saknar i rapporten EL21-Estonia är omnämnandet om hur dumpningen av stora mängder sten kan ha påverkat vraket, och vilka förändringar som uppstått från 1996 och framåt genom att berget under eventuellt blivit frilagt medan fartyget vänt sig från cirka 120 grader till nuvarande 133 grader. Det står inget i rapporten om detta men det fanns heller inte med i uppdraget, åtminstone finns det inte i rapporten.
– Den andra rapporten är en väl genomförd simulering av sjunkförloppet som visar att det blir skador när MS Estonia slår ner i den botten, som Institutionen för geologiska vetenskaper vid Stockholms universitet så föredömligt redogjort för, berömmer Anders Ulfvarson.
– Inte heller här nämns något om hur de stora stenmassor som dumpats kring Estonia kan ha påverkat botten.
Tidiga skador kan ha förvärrats på botten
I stället jämför man de hål som Henrik Evertsson dokumenterat i sin film från 2019 med skador som simuleringarna visar. Viss matchning kan påvisas.
Här nämns inte att det kan ha funnits skador uppkomna vid ytan som har förvärrats vid nedslag i botten i september 1994 eller senare på grund av skred av dumpningen av sten.
– Alldeles oavsett vad som hänt den 28 september 1994 är det bra att hålla några saker i minnet, när SHK, Statens haverikommission, drar slutsatser av rapporter med begränsade uppdrag, påpekar professor Ulfvarson.
SSPA:s sjunkstudie helt utan värde
De är:
1) Det snabba sjunkförloppet kräver att det kommer in mycket vatten under bildäcket. De modellförsök som gjordes av SSPA i Göteborg genomfördes utan föregående nya dykningar, trots att både Clas Källström vid SSPA och professor Dracos Vassalos vid Strathclyde i Skottland påtalat betydelsen av detta.
– Nu har det framkommit information som gör SSPA:s sjunkstudie saknar värde eftersom ingångsdata måste ändras.
2) Knut Carlqvists intervjuer återgivna i hans bok ”Tysta leken” gjordes före upptäckten av ”Evertssons hål” och gav oss anledning att tro att ett hål uppkommit plötsligt när fartyget ännu var vid ytan. Ovanligt många räddade sig från närheten av det hål som journalisten Henrik Evertsson uppdagade i filmen vid den ”olagliga” dykningen med robot. Det är som en ”hand shake” från två oberoende händelser.
– Mycket låg sannolikhet att just detta hål uppkommit vid nedslag i botten. Det kan ha förändrats, påpekar Anders Ulfvarson.
Hålet i passagerarutrymmet sträcker sig genom bildäcket
3) ”Evertssons hål” är inte beroende av en explosion.
– Det är inte fullt ut bevisat om det var explosion eller inte, påpekar Anders Ulfvarson.
Det är ett hål i fartygsplåten in i däck 1 – passagerarutrymme med hytter – som har en tydlig geometri och som sträcker sig upp genom bildäcket.
4) Att hålet sträcker sig upp genom bildäcket är intressant för att verifiera orsakssamband, eftersom vittnen säger att det strömmat ner vatten uppifrån. Det är känt att det fanns gott om ”slagvatten” på bildäcket. När hålet uppkom mellan passagerarutrymmet och bildäcket – i passagerarnas tak – rinner det ner ”slagvatten” utefter väggarna. Fartyget hade slagsida mot styrbord redan när hon lämnade Tallinn och det ökade väsentligt till minst 4 grader av stark sidvind. I byarna mer.
5) – Det kan givetvis inte uteslutas att de skador som uppkommit vid ytan har förändrats av ytterligare skador vid kontakt med botten i slutskedet av sjunkförloppet eller senare sedan fartyget hasat utefter botten, menar Anders Ulfvarson.
Fotnot
Professor Anders Ulfvarson med ytterligare fem personer ur Fokus Estonias utredningsgrupp, framförde i Dagens Nyheter, DN, tisdagen den 10 september 2023 kommentarer till bland andra dokumentärfilmaren och författaren Bosse Lindquists tidigare framförda teorier i bland annat hans film ”Myterna om Estonia”.
De sex som i DN framförde kritiken är jämte professor emeritus skeppsteknik Chalmers, Anders Ulfvarson,
Johan Ridderstolpe, mariningenjör och f d teknisk chef Musköbasen.
Roland Karlsson, fil. dr, f d haveriutredare Statens haverikommission (SHK).
Björn Arvidsson, ansvarig ingenjör för The Estonia Investigation Intiative 2022.
Inga Britt Ahlenius, f d generaldirektör vid Riksrevisionsverkets och chef för FN:s internrevision.
Lars Ångström, f d riksdagsledamot i Riksdagens Försvarsutskott.
Fokus Estonia är en oberoende utredning med uppdrag att identifiera obesvarade frågor kring förlisningen. Den pekar också på felaktigheter i haverikommissionens slutrapport, JAIC Final report, från 1997. Författarna tar också tillfället i akt att avliva en del konspirationsteorier.
En utredningsgrupp kopplad till en analysgrupp och en referensgrupp ingår.
Till hela uppdraget är en rad specialister kopplade bland annat vid universitet världen över och vid världsledande företag inom specifika områden.
