DÄRFÖR HAR vi aldrig haft en kvinnlig statsminister.
Så lyder en rubrik på Göteborgs-Postens ledarsida den 14 februari. Skribenten Karin Pihl tror sig ge svaret men skjuter bom. Hon krånglar till det med Socialdemokraternas långa regeringsinnehav och med hur partierna väljer sina ledare. Hon nämner politisk kultur och maktordning.
Orsaken till hennes artikel är att våra grannländer Danmark, Norge och Finland har kvinnliga statsministrar och har haft det även tidigare.
Pinsamt att Sverige aldrig någonsin kunna se en kvinna på högsta politiska posten, anser Karin Pihl.
Hur ser den sanna förklaringen ut?
STÅR DET i grundlagen att Sveriges statsminister alltid ska vara en man?
Nej.
Har partierna gaddat ihop sig i en hemlig konspiration mot kvinnor?
Osannolikt.
Tvärtom.
Sanningen är att svensk politik vimlar av starka kvinnor.
FEM AV riksdagspartiernas nio nuvarande ledare (Miljöpartiet har ju två språkrör) är kvinnor. Det är svårt att skönja något slags konspiration där. Alla partier i riksdagen utom Sverigedemokraterna har eller har haft kvinnliga partiledare.
I den nuvarande regeringen besätter kvinnor 12 – majoriteten – av de 23 statsrådsposterna. De tunga posterna som utrikesminister och finansminister innehas av Ann Linde respektive Magdalena Andersson.
Nu ska jag avslöja varför hittills bara gubbar varit statsministrar i Sverige.
DET ÄR därför att de partier som tillsatt statsministerposten haft en manlig partiordförande vid tillfället. Mona Sahlin (S) hade chansen 2010, men då blev det borgerlig regering. Anna Kinberg Batra (M) hann inte ens få gå till val som statsministerkandidat. Maud Olofsson samlade visserligen Alliansen men Centern var ju inte det största partiet i gruppen.
Nå, hur ska nu Sverige slippa skämmas inför sina nordiska grannar? De mest angelägna får väl föreslå en grundlagsändring som innebär att regeringschefen i Sverige måste vara kvinna. Andra får finna sig i det pinsamma faktum att partimedlemmar och väljare bestämmer.