JAG MÅSTE BEKÄNNA en sak. Innan allt det här med corona dök upp hade jag ingen aning om att vi har en yrkeskår som heter statsepidemiologer. Det må vara ignorant men de har knappast gjort särskilt mycket väsen av sig tidigare. Snarare fört en mycket undanskymd tillvaro.
Annat är det nu. I dag verkar varje barn veta vem Anders Tegnell är och han har i mångas ögon blivit något av en nationalidol. Han avbildas i tvål, i trä och nu senast som korsstygnsbroderi. Det finns till och med personer som låtit tatuera in hans bild på överarmen.
Så när jag träffar två unga damer i sisådär sex-sjuårsådern vet de mycket väl vem Anders Tegnell är.
– Han är statsepilog, säger de tvärsäkert.
MÅHÄNDA ÄR statsepidemiologen en aning förbryllad över sin nya mer rumphuggna titel. Men vad som borde glädja honom är att budskapet tycks ha gått fram.
För när jag frågar vad statsepilogen brukar prata med oss om säger de unga damerna unisont.
– Tvätta händerna.
– Hela tiden, tillägger en av dem, vilket utlöser ett förtjust och långvarigt fnittrande. För de inser precis som jag att det naturligtvis är helt omöjligt.
När jag undrar om statsepilogen brukar prata om något mer svarar de:
– Gå inte ut om du är sjuk.
NÄR JAG SOM en skolfröken korrigerar och säger att budskapet brukar vara ”Stanna hemma om du är sjuk” blir en av de unga mer samhällstillvända damerna något konfunderad.
– Men de som inte har något hem – var ska de vara?
Det är en fråga jag går bet på. För jag har själv ställt mig den utan att hitta något svar. Vart tar hemlösa vägen när de ska stanna hemma?
För det är uppenbart att Folkhälsomyndighetens råd riktar sig till oss som befinner oss på rätt sida stupet. Vi som, för att travestera radioprofilen Väder-Annika, vet vart vi ska gå när det blir mörkt. Vi som har en säng att sova i, ett köksbord att sitta vid och en dörr att stänga och låsa om oss.
MEN FÖR DEM som ramlat över branten och som förlorat allt; hem, jobb, äktenskap och inte minst allt uns av självförtroende och självkänsla och som faktiskt inte vet vart de ska gå när det blir mörkt finns inte mycket tröst att hämta i Folkhälsomyndighetens råd. Så frågan kvarstår: var ska de som inte har något hem vara när de ska stanna hemma?
Att Folkhälsomyndigheten riktar sina råd till den stora majoritet av oss som har ett hem vi kan vistas i är naturligtvis inget konstigt. Hemlöshet är ett problem för sociala myndigheter och frivilligorganisationer att ta hand om – inget för en stor statlig myndighet. Fast egentligen borde väl hemlöshet vara ett folkhälsoproblem av stora mått?
Det må vara hur det vill med det. Själv kommer jag på mig själv att längta tillbaka till den tid som varit. Den kanske inte blir likadan som förut men det är en tid när vi slipper se sådana som Anders Tegnell var och varannan dag i tv-rutorna, höra nedslående siffror om antalet döda det senaste dygnet.
Kort sagt ett normalt liv.