FÖR LITET MER än fyra år sedan skrev Dennis Töllborg – uppmuntrad av mig – en debattartikel i GP under rubriken ”Låt oss en gång för alla få slut på korruptionen”.
Det blev startskottet till ett parti som inte lyckades ta ett enda mandat i Göteborg även om det var nära och Dennis Töllborg fick fler personröster än de flesta etablerade politiker.
Det var också startskottet till det som i dag är Spanaren (spanaren.se). En nättidning som överlevt Öppna Göteborg och vars redaktion troget arbetat vidare i full enighet och i den kaxiga föreställningen om att vi, och sådana som vi, behövs.
Sådana, alltså, som inte är en del av Göteborgsandan utan kan se vår alldeles underbara stad utifrån. Eller underifrån.
SOM NÄR NYTILLTRÄDDA ordföranden i kommunstyrelsen, Anneli Hulthén, långt innan kommunen som myndighet ens blivit tillfrågad (formellt alltså), använde sig av kommunens resurser (=pengar) för att åka runt och erbjuda ett vinstdrivande företag att välja fritt bland kommunalt ägda fastigheter för att där driva en privat verksamhet (och dessutom med betydande kommunala subventioner under flera år; ja än i dag). Alfons Åbergs kulturhus alltså.
I ett mer civiliserat samhälle skulle Anneli Hulthén ha hamnat i fängelse (typ trolöshet mot huvudman).
Själv förstod hon inte att hennes agerande var korrupt. Som hon hade ju politiker agerat i alla tider.
Det är som om göteborgare är blinda för den vänskapskorruption de själva är en del av. Den som inte handlar om att någon fixare tagit en femtiolapp för att låta någon gå före i kön till en båtplats bland alltför få.
SOM NÄR KOMMUNALRÅDET Johan Nyhus erbjuder en folkvald politiker från Vägvalet ett icke-jobb med topplön om han bara röstar på socialdemokraternas budget. I Göteborg är det en naturlig del av politiska förhandlingar. I civiliserade länder ställs människor som försöker muta folkvalda inför rätta.
Inte heller professor Erik Amnå (ordförande för granskningskommissionen som skulle utreda och komma till rätta med korruptionen i Göteborg) såg bjälken i sitt eget öga när han föreslog att Göteborg skulle avsätta en och en halv miljon om året till Demokratifonden, en fond där Erik Amnå själv var med.
Ja alltså, HALLÅ!
Ingen utom Spanaren reagerade.
PRECIS SOM NÄR Frank Andersson (S) utnyttjade sina (också) makthavande kompisar för att eventuellt fuskande läkare skulle slippa betala tillbaks det de fuskat till sig. (Nej, jag vet inte vad som är rätt i sak; men jag anser att det måste finnas bättre sätt att fria falskeligen fuskanklagande läkare än att mygla.) Eller när han satte en fejklön på en kompis för att denne skulle få ersättning för förlorad arbetsinkomst från regionens skattebetalare. (Ja, men alltså! Alla fattar att det aldrig var meningen att kompisen skulle få ut en heltidslön!)
Personligen drabbad?
Nja, värst kändes det väl när min (före detta?) vän och tidigare arbetskamrat, Nils Hanson, chef för Uppdrag Granskning i egenskap av arrangör för föreningen Grävande Journalisters seminarium i Göteborg 2016 fixade pengar från Göteborgs Stad för att dricka vin och käka kanapéer på den där tillställningen – och i gengäld ställde upp med reklam för Göteborg och ett seminarium med Janne Josefsson.
”Hade du frågat mig för 20 eller 30 år sedan hade jag nog varit väldigt kritisk. Men, jag vet inte. Det gäller att hitta finansieringsmodeller”, sa Nils om den där sponsringen.
Så gammal, klok och väletablerad den gamle revolutionären lät!
Och, jo, äldre blir vi. Och Nils har fått alla (väl förtjänta!) upphöjelser någon kan önska (även om han besparats en plats i Svenska Akademien).
Men ung må världen ännu vara.
NÄR VI DROG IGÅNG det här för fyra år sedan så hade jag hoppats på en ny och ung generation av politiker – i alla partier – (och kanske journalister) som skulle göra upp med det gamla och se världen och politiken på ett nytt och öppet sätt. Hederliga tag. Nyfikenhet. Fördomsfritt. Utan slutna rum mygel och kompisfix.
Och, hade du frågat mig för 20-30 år sedan, så hade jag inte haft någon annan uppfattning utan sagt precis samma sak.
Gott nytt år!