Många av litteraturens stora sökte sig till bokmässan. Det gällde även fotbollslitteraturens. Spanaren sammanförde två giganter, som presenterade var sin bok, den ene lika stor på Söders höjder som den andre i Göteborg: Ronnie Hellström och Bertil ”Bebben” Johansson.
Målvakten Ronnie, 68 år och sedan sina många proffsår i FC Kaiserslautern lika stor där som i Hammarbys kvarter, har i samarbete med sportjournalisten Tore S Börjesson gett ut sin bok på Idrottsförlaget.
– Förlaget frågade Ronnie om han var intresserad och han frågade mej. Bättre går inte att tänka sej, konstaterade Börjesson, som sällan döljer sina ”Bajen”-sympatier.
– Det har varit fantastiskt, halva livet har ju passerat förbi och mycket som jag glömt har kommit fram igen, sa Ronnie. En upplevelse! Mitt enda bekymmer är att jag bara kan hoppas att jag kommit ihåg att uppmärksamma alla som ska ha tack.
Och, visst, det kommer en tysk upplaga också.
”Bebben”, 82 år och blind sedan drygt tre år, blev tillfrågad av Stefan Thylin, som han känner sedan gammalt. Stefan, fotbollsjournlist sedan många år, växte upp i samma hus som idolen.
– Han och hans kompisar kunde komma och knacka för att fråga om jag ville vara med och spela utanför huset, sa ”Bebben”, och jag var väl inte alltid så pigg på det. När jag skyllde på regnet tog det en stund, sen kom dom tillbaka med ett Monopolspel och tyckte vi kunde spela det istället…
Thylin sökte upp IFK-ikonen för en tid sedan.
– Han kom och sa att vi skulle skriva en bok och jag höll på att sätta mej på änden när jag förstod att den skulle handla om mej, berättade ”Bebben”. Det finns väl många andra att skriva om?
Vid närmare eftertanke tyckte Bertil att det lät skoj. Ett antal torsdagar kom Thylin hem till Johansson och pratade minnen.
– När han var färdig blev det änna tomt.
Ronnie och ”Bebben” spelade mot varann en gång 1967, Hellströms första och Johanssons sista i Allsvenskan. Det blev 2-2 på Söderstadion.
Mötet mellan legendarerna var lika uppskattat av båda, det var inte att ta fel på. Många hjärtliga skratt och ömsesidig respekt – folk i signeringskön fick vackert vänta och verkade gärna göra det.
Och innan de skiljdes åt bytte Hammarbys och Blåvitts största böcker med varann.
