En tistelfjäril i min trädgård.

Nej, inte bara en. Tjogvis. Hundratal.

Naturfenomenen avlöser varandra i vår, på gott och ont.

För ett par veckor sedan var det aspen som fick utbrott, som formligen bombarderade sin omgivning med dunförpackade frön som seglade runt i luftrummet dygn efter dygn och när de landat, här och där bildade drivor av snövitt bolster.

Det förklarades som aspträdens räddningsaktion efter förra sommarens oavbrutna torka.

Vilken plan tistelfjärilen har är föremål för diskussion.

Helt klart är att dessa långflygande insekter startar sin resa i Nordafrika och med hjälp av bärande sydliga vindar förflyttar sig över Medelhavet och, om det blåser på kan ta sig hela vägen till norra Europa och, hör och häpna, ända till Arktis. Tistelfjärilen är den enda fjäril som säkert observerats på Svalbard, vilket innebär en resa på 100 mil över öppet atlantvatten. Med dessa tunna, bräckliga och vackert mönstrade vingar!

Enda möjliga jämförelsen är fågelvärldens smäckra silvertärna där vissa individer förflyttar sig fram och tillbaka mellan Antarktis och Arktis. Två gånger om året.

Tistelfjärilens återresa beror på hur fortplantningen avlöper i Norden. Forskningen är relativt ny på området och till skillnad från fågelvärlden är det förstås omöjligt att ringmärka fjärilar för att få kunskap om enskilda individers flyttmönster.

Men, som sagt, nu finns tistelfjärilen här, i ofattbart stora mängder.

Samtidigt ringer varningsklockorna. Är detta ännu ett tecken på stora störningar i klimatet? Merparten av tistelfjärilarna övervintrar i södra Europa men alarmisterna menar att tilltagande brist på nederbörd med svår torka som följd gör livsbetingelserna allt värre för allt fler insekter.