Spanaren fick ett erbjudande om att publicera en artikel. Den skulle inte kosta oss en krona och förhoppningsvis locka många läsare.

Vad den skulle handla om var en aning oklart.

Vår ansvarige utgivare kastade erbjudandet i den digitala papperskorgen tillsammans med annan skräppost som översvämmar allas våra brevlådor. Men vad handlade det egentligen om?

Som journalist i olika befattningar har jag under åren fått flera erbjudanden av den typ man inte förväntas tacka nej till.

En gång satt jag i chefsbefattning på en tidning, fick inbjudan att åka till Italien under en vecka, provköra en sportbil, bo på flott hotell, dricka goda viner och äta av det (i mitt tycke överlägsna) italienska köket. Utan krav eller kostnader.

Uppmuntran kanske?

Jag läste högt för min omgivning, skrattade, rev sönder brevet och kastade det i papperskorgen i föreställningen om att sådana erbjudanden hörde en gången tid till. Inte 1980-talet!

”Kunde vi inte skicka någon på semester som uppmuntran? Hen behöver ju inte skriva något?”, sa en av mina kollegor.

Långt senare erfor jag, som relativt nybliven medarbetare på Göteborgs-Posten, att en blivande chefredaktör reste till Israel på den israeliska statens bekostnad. Hen skrev en krönika som i vart fall kunde misstänkas ha färgats av den som betalade. Då jag framförde min tveksamhet mot hur resan arrangerats och finansierats (och resultatet av den) kostade det mig tio års löneförhöjningar. Men GP ändrade sin inställning till betalda journalistresor. Sades det mig.

Ny väg för korruption

Tiderna har, hoppas jag,  förändrats.

Ändå hittar korruptionen – eller om det nu bara är marknaden – nya vägar också inom medierna.

Det var i vart fall så jag tänkte när erbjudandet kom här om dagen. Så här lät det:

”Hi again,

I am writing to you regarding the website: http://spanaren.se .

We want to hear about the possibility to post an article on your website together with our partners in the iGaming sector.

The article would be an organic and natural article for the sites target group. We prefer to write the article ourselves, but we happily accept guidelines such as writing style, topics from you guys. 

Else, we have an experienced content marketing department. Here are some examples from former collaborations with other Nordic sites – – -”

Alltså: En snubbe, vid namn Andreas Nielsen, ville publicera en artikel om ”iGaming” på Spanarens hemsida. Snubben ville skriva själv men tyckte att det var ok om vi tipsade honom om lämplig stil och innehåll.

(För dig som, i likhet med mig, aldrig hört talas om iGaming är en snabb koll på nätet nödvändig: ”iGaming är en förkortning för interactive- eller internet gaming. Begreppet innefattar alla former av spel som bedrivs med hjälp av Internet och inkluderar allt i från skraplotter till slots på onlinecasinon. iGaming-branschen har växt oerhört mycket på kort tid och har bidragit till många nya spännande jobbmöjligheter”. Ja, resten får du kolla upp själv!)

Länk till hemsida

Nielsen framhöll att det enda kravet för att förse Spanaren med en artikel i detta mycket aktuella ärende var att vi länkade till en annan hemsida (hans uppdragsgivare) och gav alltså också exempel på tidigare samarbete med svenska bloggar. En handlade om att turista i Ljubljana med länkar till stadens och landets officiella turistsidor. En annan om drömresan till Las Vegas (där resebloggaren aldrig varit).

Just resejournalistiken är sannolikt den form av journalistik som fortfarande är mest korrupt.

Det räcker kanske med att peka på vad Göteborgs skattebetalare – via Göteborg & Co – lägger ut för journalister som skriver trevliga resereportage om Göteborg, Way out West, matupplevelser och skärgården.  Det har Spanaren skrivit om förut:  ”Kommunägda Göteborg & Co betalar för att få hit utländska journalister och för deras uppehälle i Göteborg. På vanlig svenska kallas det mutor. I Stefan Gadds värld kallas det PR”, skrev vi i augusti 2015.

Bättre än annons

Sedan räknar staden (årligen) in all publicitet den fått med hjälp av skattebetalarnas pengar och konstaterar att det är billigare och effektivare (på grund av att journalister antas vara mer trovärdiga än annonsörer) än att sätta in en annons i till exempel New York Times.

Men jag har också fått berättat för mig, av journalister som skriver resereportage, också i våra största tidningar, att de tvingas åka på bjudresor (av den typ Göteborg & Co erbjuder) eftersom inte ens de stora drakarna är beredda att betala vad det egentligen kostar.

Som läsare gäller det att förhålla sig kritisk, gärna fråga på vems uppdrag och på vems bekostnad, bloggare och stora medier publicerar resereportage eller texter om iGaming.

Så håll ditt vaksamma öga öppet!

En sak är dock säker: Spanaren låter sig inte utnyttjas av någon, tar inte uppdrag av någon utomstående och låter ingen annan betala resor, middagar eller mingel hur frestande det än må vara att leva litet lyxliv i den mediavärld där vi verkar.

LÄS OCKSÅ:

Göteborg & Co betalar journalister för att bevaka Way out West

Skattebetalarnas nota för journalistbevakningen av Way out West

”Grävande Journalister” tar emot pengar av Göteborgs kommun