Göteborg har på senare år varit skådeplats för åtskilliga korruptionsskandaler. Att detta inte är något nytt framgår om man tar del av de spektakulära händelser som i början av 1900-talet utspelade sig i det så kallade
Vedmålet i Göteborg
Rektorn Christian Emil Möller vid femklassiga läroverket i Majorna, som tillträtt sin tjänst i samband med att den nya skolbyggnaden stod klar år 1895, hade fri bostad men inte fri vedbrand.
Sant eller falskt anklagades rektorn av en lärare på skolan (så snart denne fått fast tjänst hösten 1902) för att ha belastat läroverkets ljus- och vedkassa med sin egen vedförbrukning.
Efter adjunkt Fridells anmälan till JO föranstaltar denne i februari 1903 om undersökning i saken. Den utförs vid Göteborgs Rådhusrätt men avslutas den 20 juni 1903 utan att Möller kunnat fällas.
Anledningen till det verkar ha varit att några av vittnena, vaktmästaren vid läroverket Carl Börjesson och vedhandlaren Carl Ludvig Dahlgren, lämnat motstridiga uppgifter varför deras trovärdighet bedömdes ha tagit skada. Dahlgren misstänktes också ha haft lite fuffens för sig.
Det hela kunde ha slutat här men det är egentligen nu historien tar sin början, för oavsett om Möller var skyldig eller ej var det inte egendomsbrottet i sig som förlänade det Möllerska vedmålet dess berömmelse. Det var allt som hände sedan.
Möllers stora misstag
Redan under pågående utredning våren 1903 tillgriper nämligen Möller en åtgärd han senare kommer att ångra. Han anlitar landsfiskalen C. F. Köhler för att i egenskap av privatdetektiv spionera på vittnena i vedmålet i ett försök att slå hål på deras utsagor.
Carl Fredrik Köhler saknade juridisk utbildning men hade ett betydande track-record när det kom till att klara upp brott vilket han tillsammans med stadsfiskalen H. Sundius i Eskilstuna slog mynt av då de i pressen annonserade ut sina tjänster som privatdetektiver och utredare i brottmål.
Trots att rektor Möller spenderar ansenliga summor på saken leder Köhlers undersökningar emellertid inte till önskat resultat. Då ser Möller till att landshövdingen, vars sympati han redan hade, utfärdar en fullmakt för Köhler att ”i egenskap av särskild allmän åklagare” föra talan mot vaktmästare Börjesson. Denne har nämligen enligt stämningsansökan ”i samförstånd med en del leverantörer till läroverket gjort sig skyldig till bedrägeri och möjligen även andra brott”. (sic!)
Detta var inte så konstigt som det låter. Köhler anlitades flitigt av landshövdingarna då de ville se resultat i en utredning som kört fast. Förhållandena i Göteborg skilde sig dock en del från övriga landet. Här hade man en juridiskt välförfaren stadsfiskal som fungerade som åklagare och en polismästare som inte utan protester lät sig köras över av en landshövding som saknade väsentliga insikter i saken. Dessutom fanns här skickliga advokater.
Därför leder Möllers motattack, istället för att rentvå honom, till att landsfiskalen Köhler, som på Möllers instiftan fått saken om hand, döms för olaga häktningar och ”grovt oförstånd i ämbetet”.
Den leder också till att JO väcker åtal mot landshövdingen som är den som ger den (ö)kände polismannen fullmakt att med häktningsrätt i Göteborgs stad fullfölja talan i det fortsatta vedmålet.
Carl Börjesson var ett av vittnena som lämnat för Möller besvärande uppgifter i vedmålet. Rektorn och hans vaktmästare hade kommit på kant med varann ett par år tidigare då Möller för en förseelse straffat vaktmästarens son, som var elev på skolan, med grov aga inför klasskamraterna och dömt honom ”att skiljas från skolan och hemmet”. Man anar att det här delvis handlar om klass. Detta var före den allmänna och lika rösträttens införande då det ännu i praktiken var stor skillnad på fint folk och vanliga undersåtar även om principen om likhet inför lagen länge gällt i teorin.
Systemet Köhler
Carl Fredrik Köhler var t. f. landsfiskal i Stockholms län och hade gjort sig känd för stor effektivitet men också för hårda förhörsmetoder; oändligt långa förhör och nattliga samtal med de misstänkta. Han uppträdde ofta inkognito och hade rykte om sig som ”hypnotisör”. Hans styrka låg i att få folk att erkänna och det var inte sällan Köhler fick den åtalade dömd på egen bekännelse trots avsaknaden av stödbevisning. Det talades om att ”Herr Köhlers väldiga gestalt – han vägde enligt uppgift hela 127 kilo – hans befallande sätt och skarpa blick injagade en hälsosam fruktan”.
Köhler hade också som praxis att häkta först och undersöka sen, en metod som tolererades då den gav resultat.
Det kom under 1800-talets sista år närmast att bli till en regel att inkalla den tillfälligt förordnade landsfiskalen varhelst man kört fast i en utredning. Det var landshövdingarna som, utan samordning sinsemellan, kom att tillgripa den här åtgärden, något som gjorde Köhler till en sorts ”riksåklagare” innan sådan fanns. Denna praxis kom att gå under namn av ”systemet Köhler”.
Göteborg var vid den här tiden den enda stad där man, som sig bör, höll polis- och åklagarmyndigheterna åtskilda. När landshövdingen ingrep och förordnade Köhler till åklagare med häktningsrätt i Göteborg trampade han inte bara de lokala myndigheterna på tårna, enligt försvarsadvokaternas JO-anmälan ”uppreste han sig i själva verket mot vår lagbundna samhällsordning”.
Olaga häktningar
Köhlers ogenomtänkta häktningar fick den här gången en annan effekt än tidigare och blev till något av en riksskandal som sysselsatte en stor del av den svenska pressen. Köhler hade nämligen, efter att ha fått sin fullmakt av landshövdingen, väntat till natten mellan den 23 och 24 juli 1903 och då åkt ut till Majorna och dragit vittnena Carl Börjesson och Carl Ludvig Dahlgren samt dennes biträde Sigrid Andersson ur sina sängar och häktat dem för mened och bedrägeri. Detta bryska och, skulle det visa sig, olagliga ingripande skulle så småningom leda till Köhlers fall. Men ännu gick han glatt på i ullstrumporna.
De tidigare vittnena i vedmålet satt nu bakom lås och bom och Möller såg fram emot att vid en fällande dom mot dem för sin del bli frikänd från anklagelserna om vedstöld. Enligt den aktade juristen Eliel Löfgren företedde emellertid protokollen över polisförhören ”en stark blandning av nonsens och tendentiösa eller missuppfattade uppgifter”. Vid rådhusrättens första rannsakning den 25 augusti 1903 blev därför de tre häktade försatta på fri fot. Den 12 februari 1904 blev så alla tre slutligen frikända både från menedsanklagelsen och från beskyllningen om bedrägligt förfarande gentemot läroverket.
Landsfiskal Köhler dömdes till 300 kronor i böter och fyra månaders fängelse för olaga häktningar och åtal samt ”grovt oförstånd i ämbetet”. Rektor Möller dömdes också till böter och fängelse i två månader för att han som målsägare väckt åtal mot fröken Andersson och vaktmästare Börjesson. I högre instans befriades Möller senare från fängelsestraffet.
Köhler fann nu för gott att, efter ett mindre lyckat mellanspel i Östervåla där den av Köhler för mord häktade läraren Blomberg friades, ta sin Mats ur skolan och smita iväg till Amerika eller som det omförmäles i Tidningen Kalmar fredagen den 4 nov. 1904:
”T. f. landsfiskal Köhler har i dagarna, efter hvad det uppgifves, afrest till Amerika i okänt syfte. Som bekant utvandrade redan för några månader sedan vittnet Stjernström till samma världsdel.”
Vad gäller själva vedmålet, åtalet mot rektor Möller för förskingring av läroverkets ved, så avgjordes det i Kammarrätten som den 6 november 1905 frikände Möller på grund av bristande bevisning. Helt rentvådd blev han alltså inte. Dessförinnan hade Möller i början av 1904 avskedat vaktmästare Börjesson på svaga grunder, något som säkerligen medverkade till att hans förordnande inte kom att förlängas då det gick ut den 1 juli 1905.
Landshövdingens roll
Landshövding Gustaf Lagerbrings roll i affären var uppseendeväckande men på sätt och vis förklarlig. Han lät sig förledas av den oreserverade beundran han (i likhet med många andra) hyste för Köhler som polisman, men som JO påpekade ”innebar en ådagalagd skicklighet som polisman ingalunda någon garanti för skicklighet som åklagare”.
Det var därför inte förvånande att JO, Carl Leijonmarck, fann sig föranlåten att åtala landshövding Lagerbring och hans närmaste man för ämbetsfel. En oenig hovrätt friade emellertid och Högsta Domstolen ”fann ej skäl” att ändra hovrättens dom. Landshövdingen kom därmed billigt undan med tanke på att det var hans förordnande av Köhler och nonchalanta behandling av Göteborgs polismästare och stadsfiskal som var den omedelbara orsaken till de olagliga häktningarna i vedmålet, häktningar som fick tråkiga följder inte bara för Köhler utan även för rektor Möller.
Möller kan dock sägas ha fallit på eget grepp då han först gjort sig ovän med sin vaktmästare, sedan anlitat Köhler i egenskap av privatdetektiv för att senare förorda honom som åklagare i ett mål där Köhler var uppenbart jävig. Med dessa mindre välbetänkta handlingar grävde Möller sin egen grav och med avskedandet av vaktmästaren skottade han igen den.
Möller gjorde nämligen ett nytt misstag när han den 18 januari 1904 inför vittnen på skolan sade upp vaktmästare Börjesson till den 1 april. Uppsägningen kom dock aldrig att verkställas. Efter att domkapitlet tvått sina händer ingrep ecklesiastikministern till Börjessons förmån och frågan avgjordes i konselj den 8 april 1904. Därmed var Möllers tid som rektor över när hans förordnande gick ut och han flyttade tillbaka till Norrköping där han innehade en adjunkttjänst vid läroverket. Möller avgick med pension 1912 och avled 1934.
Vem ska nu ta ve´?
Även om skuldfrågorna aldrig blev nöjaktigt utredda och rektor Möller undgick fängelsestraff var det sannolikt många i de breda lagren som hade sin uppfattning klar. I samband med att C. E. Möller inte beviljades fortsatt förordnande uppkom en ordvits som måhända var ett mer korrekt uttryck för folkmeningen i skuldfrågan än domstolarnas utslag. Man undrade nämligen allmänt vem som nu skulle ta ve´ i Majorna efter Möller.
C. F. Köhler slutade sina dagar i nordamerika, närmare bestämt i Brooklyn den 8 mars 1912 i en ålder av 52 år. Enligt emigranttidningen Vestkusten upprätthöll han vid sin död en tjänst som något slags rättare vid en lantegendom på Long Island. Av okänd anledning försöker sig tidningen på en äreräddning av Köhler då den väljer att i sin nekrolog lyfta fram en av hans tidiga och förtjänstfulla insatser:
”Uppseendeväckande var hans utredning om de ryska sågfilarne i Sverige för en del år sedan. Det var säkerligen genom Köhlers takt som hotande diplomatiska förvecklingar mellan Sverige och Ryssland för den gången avvärjdes och varför han av den ryske tsaren hedrades med St. Georgsorden.”
Köhlers gärning ges en lite annan betoning i en genomgång av Justitieombudsmannen Carl Evald Leijonmarcks karriär i tidningen Hvar 8:de dag den 21 februari 1915:
”I 1905 års ämbetsberättelse intager redogörelsen för hans ingripande i det på sin tid så mycket
omtalade och omskrifna Möllerska vedmålet i Göteborg en betydande del: det var som bekant i
sammanhang därmed den beryktade landsfiskal Köhler afslöjades och föranleddes till landsflykt.”
