Man fäller ett träd och kapar stammen i lagom stora bitar.

Sen bygger man ett hus.

Tekniken är 150 år gammal men somnade in under första hälften av förra seklet och föll i glömska.

Nu har den väckts till liv igen, bland andra av göteborgaren Olle Hagman, Sveriges kanske främsta ambassadör för kubbhus.

Han har skrivit två böcker i ämnet. Under årets bokmässa gjorde han en handgriplig demonstration på hur det går till. Dock inte i fullformat utan med hjälp av en modell.

Olles kubb-byggda skrivarstuga.

Olles kubb-byggda skrivarstuga.

– På mitt sommarställe utanför Katrineholm har jag bland annat byggt min skrivarlya på det här sättet, berättar Olle.

Det påbörjades för sju år sedan, är på sju kvadratmeter och står fortfarande stadigt och fint.

Sågar trädstammar

Han använder hellre ordet ved än virke för att metoden ska så att säga hamna i sitt rätta sammanhang och bli lättare att begripa.

Stommen är som vilket hus av trä som helst men väggarna förfärdigas alltså av kubbar som sågats av trädstammar och fogats samman med hjälp av en blandning som består av lera, sand och gräs eller något annat organiskt materiel som till exempel halm.

Det fungerar med vilket trädslag som helst men väsentligt är att virket är ordentligt torkat. Om kubbarna fortsätter att släppa ifrån sig fukt när de murats på plats finns risken att de krymper och lossnar.

Kubbvägg.

Kubbvägg.

Därför rekommenderar Olle att inte använda alltför grova kubbar eftersom de helt enkelt behöver längre tid för att torka.

Vanlig i Norge

I många gamla svenska kubbhus är veden mycket finkluven, så att de gamla benämningarna ”spisvedshus”…passar in på ett konkret sätt, skriver han i sin bok ”Mura med ved.”

Teknikens ursprung är inte helt klarlagd men troligen har den uppfunnits parallellt på många olika ställen. Vanligast var den i södra Norge men förekom också i Sverige, Finland, Tyskland, Polen och Tjeckien. Också i USA och Kanada har den tillämpats, säkerligen importerad med invandrare från Europa.

Den som är sugen på att bygga sitt eget kubbhus föreslår Olle Hagman att man testar något inte fullt så vidlyftigt.

I hans bok finns exempel och bilder på hundkoja, hönshus, kattkrypin och bikupa. Bland annat.