Bild: Raymond Ståhl

Bild: Raymond Ståhl

Att riksrevisorerna anställer kompisar till höga löner är inget att bråka om enligt riksdagens konstitutionsutskott.

Det har med ”svenska värderingar” att göra.

Vi bygger ”nätverk” för att hjälpa varandra i det här landet.

”Tjänst och gentjänst …  har blivit så självklart i Sverige att det betraktas som normalitet”, skriver professorn och korruptionsforskaren  Dennis Töllborg i en rapport från 2012 med titeln ”Älska din navel”.

Dagens Nyheter har denna sommar i en serie artiklar avslöjat skandalösa förhållanden inom Riksrevisionen. Det har lett till att en av riksrevisorerna avgått, ett krismöte med riksdagens konstitutionsutskott (KU) under vilket ledamöterna visade stor förståelse för riksrevisorernas sjukskrivningar och stressade situation och sedan – ingenting!

Nej, jag överdrev: En utredning ska det bli.

Och så ska riksrevisorerna ”jobba hårt” för att återställa förtroendet.

Som Dennis Töllborg påpekar i sin rapport är Sverige ett av världens minst korrupta länder enligt Transparence Internationals index.

”Transparence International definierar emellertid såsom korruption ”abuse of public power for personal and political ends” (missbruk av offentlig makt för personliga och politiska syften). Den svenska avdelningen, liksom … Institutet mot mutor, gör dock gällande att begreppet måste tolkas mycket snävare, bara omfatta tagande av (direkt pekuniär/i pengar/) muta och därtill bara räknas i de fall det finns en fällande dom”, skriver Dennis Töllborg.

Spanaren  har gett många exempel på korruption av ett slag som inte handlar om tagande av muta eller bestickning. Men väl om vänskapskorruption och missbruk av personlig makt för personliga och politiska syften. Något som inte ses som korruption i Sverige men som kunde ha lett till fängelsestraff i länder med en mer strikt syn  på maktmissbruk.

Till exempel:

  • Alfons Åbergs kulturhus i Trädgårdsföreningen kom till genom att kommunalråden Anneli Hulthén (som lät bli att diarieföra brev i ämnet) och Owe Nilsson i hemlighet körde runt författaren Gunilla Bergström och visade upp kommunägda hus som författaren fick välja mellan långt innan frågan väcktes i kommunen, att Bergströms systerdotters man fick betalt av Göteborg & Co för att utreda idén (som han själv var upphov till) och slutade med att kommunen överlät miljoner av skattebetalarnas pengar till privata intressenter.
  • Granskningskommissionen som skulle utreda korruptionen i Göteborg leddes av professor Erik Amnå som tog 70 procent av en kommunalrådslön för 30 procents arbete, lät (som kommunanställd tjänsteman) förstöra allmänna handlingar för att förhindra insyn och föreslog att Göteborg skulle avsätta 1,5 miljoner kronor per år till en stiftelse som Erik Amnå själv var med och grundade.
  • Frank Andersson (S), sjukvårdspolitiker i Göteborg  valde att mygla tillsammans med andra politiker, inklusive regionens högsta ledning,  för att rädda Citysjukhuset +7 från sanktioner efter anklagelser om oegentligheter i redovisningen till regionen om utförda tjänster.
  • I ett gemensamt upprop uppmanade några av Göteborgs makthavare (kommunstyrelsens dåvarande ordförande Anneli Hulthén (S), vice ordförande Jonas Ransgård (M), dåvarande kulturchefen Björn Sandmark, dåvarande vd:n för Göteborg & Co Sabine Söndergaard, universitetets rektor Pam Fredman, Handelshögskolans rektor Per Cramér och Chalmers rektor Karin Markides) styrelserna för olika forskningsfonder att inför Göteborgs 400-årsjubileum ge pengar till forskning som skulle ”skapa stolthet över vår stad”.
  • Föreningen Grävande Journalister tog emot en kvarts miljon av Göteborgs Stad i samband med årets Grävseminarium för att bjuda deltagarna på vin och tilltugg och i gengäld ”öka Göteborgs attraktionskraft som mötesstad”.
  • Bostadsbolagets tidigare vd Bertil Rignäs engagerade en privat företagare för att utveckla ett boendekoncept (”Next step living”) för bolagets pengar men lät entreprenören behålla konceptet.  Något som kostade hyresgästerna (det kommunägda bolaget) betydligt mer än det klänningköp och kvittofusk som sedermera blev Rignäs fall.

Ett eller annat av dessa fall dök upp då jag ännu var anställd som reporter på GP.

– Är det någon som blir upprörd? frågade en av mina chefer.

– Ja, jag! sa jag.

Det var inte tillräckligt för att jag skulle få skriva en artikel om saken.

Efteråt kan jag förstå chefens reaktion.

En historia om korruption ska helst vara lättillgänglig och då handla om rena mutor (pengar i handen, en betald semesterresa) eller bestickning. Annars blir det för komplicerat, inte bara för konstitutionsutskottet utan också för många granskande redaktioner.

Det är därför vi har fler historier (i sig väl värda att läsa och offentliggöra) om mutor i form av garagebyggen och tegelleveranser eller bestickning i form av båtplatser och fusk med kvitton på klänningar än av den vänskapskorruption som är så mycket kostsammare för skattebetalarna.

Heder åt Dagens Nyheter som avslöjat den största skandalen i offentlig förvaltning på många år!

Kanske kan vi hoppas att insikten om korruption, i dess olika former, ökar – trots bakslaget i KU.