I dagarna tar över 200 länders olympiska kommittéer ut sina trupper till spelen i Rio de Janeiro 5-21 augusti.

De resonerar på väldigt olika sätt. Sveriges Olympiska Kommitté sätter näsan i vädret och nominerar efter kriteriet ”du ska ha chans till åttondeplats individuellt, annars får du stanna hemma”. Det resulterar bland annat i att inte flera än femton svenska friidrottare får förtroendet.

Samtidigt tar stora, rika men inte lika malliga USA ut 128 personer i samma grenar. Minst ett par dussin av dessa kan vara lyckliga över att de inte är svenskar, för de hade aldrig godkänts av SOK.

Där finns till exempel femmilsgångaren John Nunn, 70:e på världslistan bakom bland andra svensken Anders Hansson. Hört talas om honom? Nej, han var aldrig ens på förslag.

Där finns också ett par maratonlöpare som knappast är i närheten av den i Sverige ratade Strömstadslöparen Mikael Ekwall och två spjutkastare med 78 meter som bäst.

Inget fel i det. För vad skulle bli kvar av OS om bara sådana med möjlighet att bli åtta fick vara med? USA tar helt enkelt ett annat ansvar för spelen än vad Sverige vill göra.

Det stelbenta åttonde-tänket blir också absurt när det gäller lika för alla grenar. Ingen hänsyn tas till konkurrensen. Vem tror att antalet aktiva på 100 meter löpning är det samma som till exempel i  – tja, dressyrritt?