Skynda långsamt låter inte som en bra inriktning för en snabblöpare. Men det är precis vad Sveriges senaste dubbelmedaljör vill göra.

– Jag vet att det dröjer ganska många år innan jag är som bäst och jag är beredd att låta det ta den tid som behövs, säger Emil von Barth till Spanaren.se efter att ha kommit hem till Göteborg med en guldmedalj i stafett och ett individuellt brons på 100 meter från Europamästerskapen i friidrott för juniorer.

Emil von Barth. Bild: Raymond Ståhl

Emil von Barth. Bild: Raymond Ståhl

Emil är en klok 18-åring, fyller inte 19 förrän i slutet av oktober, som tror helt och fullt på den filosofi som Ullevitränaren Anders Palmqvist står för.

– Honom litar jag fullständigt på, säger Emil, det han säger brukar stämma.

Och vad säger ”Palmas”? Jo, bland annat att Emil von Barth har styva och bra vrister, är reaktiv och har naturlig kort kontakttid i marken. Det skulle kunna tolkas som att det händer något när Emil sätter i foten.

– Och så jobbar vi på att styrkan och tekniken ska bli bättre, förklarar Palmqvist, och det ena ger det andra. När han blir starkare blir också tekniken bättre.

Tränaren är övertygad om att en idrottare är som bäst mellan 25 och 30 år. Han har sett många exempel på tidiga genombrott med stigande krav – och så ledsnar den aktiva, slutar kanske vid 22.

– Rena slöseriet, tycker Anders Palmqvist.

Så Emil von Barth vet vad som väntar: år efter år med systematisk uppbyggnad, ransonering av tävlingar och kanske till och med upplevelser.

– Vi forcerar inte, han har varit på träningsläger ett par veckor i Spanien, men inte som andra, lång tid i Sydafrika eller USA, påpekar ”Palmas”.

EM-medaljerna visar tydligt att Emil, som knappast tillhörde förhandsfavoriterna innan han vann brons i en tävling med alla de tre svenskarna i final, har en förmåga att vara som bäst när det verkligen gäller. En sådan tillgång innebär ofta att idrottaren tömmer sig totalt och får vänta ett tag tills han är beredd på nästa tävling. För Emil blir det nu tre veckors tävlingsuppehåll inför senior-SM i Söderhamn.

– Det känns bra att bara träna ett tag. Jag älskar att träna och gör alltid som ”Palmas” säger, fast ibland lägger jag på lite extra, medger han. Jag vill ha så lång utvecklingskurva som möjligt, bli så snabb jag kan utan att bli skadad på vägen.

I Ullevi friidrott har han stimulans så det räcker och blir över. Två-tre träningskompisar är bättre och det stimulerar. Laget kan mycket väl vinna svenska mästerskapen i stafett.

– Jag vet att jag har långt kvar, det märker jag på träning och medaljerna jag vann i helgen betyder ingenting, annat än som motivation för fortsättningen.

183 centimeter och 74 kilo är inte mycket att komma med jämfört med världens ledande 100-meterslöpare. Men Emil jobbar för att bli större, åtminstone på bredden.

– Jag har kört mycket ryggövningar och fått bättre hållning, tycker han. Förra året var jag väldigt spinkig, men jag ska skaffa mera muskler.

Han började som liten i en friidrottsskola, kanske för att storasystern var med i GKIK. Emil har för övrigt en fotbollsspelande bror, Felix, i Utsiktens superettatrupp. Emil har hållit på med både fotboll och innebandy, men sedan några år är friidrotten allt.

– Jag brukar sätta upp små mål för mej själv, säger han, men jag behåller dom inom mej. Fast det mesta har jag lyckats med, det kan jag erkänna. Nu jobbar jag med att försöka låta bli att spänna mej mitt i loppen. Det går att träna på sånt också.