Äntligen har några revisorer fått upp ögonen för den verkliga korruptionen.

Den som inte handlar om en kommunal tjänsteman som fuskar med ett kvitto, tar emot ett kylskåp av någon byggentreprenör, fixar en båtplats för en hundring eller fejkar deltagare i ett ungdomsprojekt.

Sådant är lätt att avslöja, fördöma och säga att det har inget med makten att göra.

Den allvarligaste formen av korruption handlar  om politiker som struntar i demokratiska spelregler, utnyttjar sin maktställning, använder sina kontakter och nätverk och utövar påtryckningar på undfallande tjänstemän för att utan öppenhet och insyn gynna sig själva eller sina vänner.

Som i fallet med Citysjukhuset +7.

Eller i fallet med Alfons Åbergs kulturhus.

Spanaren har tidigare berättat om hur Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, använde kommunens tjänstemän och pengar, erbjöd sig att ställa kommunägda hus till förfogande och myglade för att slutligen  överlåta värden för miljoner från kommunen till privata intressenter.

Hulthén förstod ingenting av kritiken.

Hon tyckte att hon gjorde något bra för Göteborg. Vem är emot Alfons Åberg? var hennes anhängares retoriska fråga.

Om kommunen på ett bättre sätt kunnat gynna barnkulturen i Göteborg med de miljoner som gavs till det privata Alfons Åberg-projektet är en fråga de ansvariga underlät att ställa.

På liknande sätt agerade politiker och makthavare som Jan Hallberg, Frank Andersson, Johnny Magnusson och Gert-Inge Andersson i affären med Citysjukhuset +7.

De tror att det är så makthavare ska agera. De har väl alltid gjort så även om det bara i undantagsfall kommer till allmänhetens kännedom. Demokratiska spelregler gäller inte för dem. Kanske har makten berusat dem.

Och ja, jag tror att de agerade i bästa välvilja. Precis som Anneli Hulthén i fallet med Alfons Åbergs kulturhus. De ville göra något bra. Eller ställa något till rätta.

Hade de då inte rätt att agera?

Jo.

Om de trodde att en människa, eller ett företag, utsattes för rättsövergrepp av en tjänsteman på regionen så hade de inte bara rätt att agera. De hade skyldighet att agera. Agera för att ta reda på om något var fel. Och i så fall  rätta till det.

Men de skulle inte ha agerat vid sidan om de demokratiska beslutsvägarna.

Den nämnd Frank Andersson var ordförande för hade ansvaret för avtalet med Citysjukhuset +7. Nämnden skulle i demokratisk ordning ha tagit ifrån tjänstemannen uppgiften att driva tvisten vidare om de ansåg att han gjorde fel (vilket vi inte vet). Eller gett honom sparken.  Och de skulle ha  gått igenom tidigare tvister som regionen genom denne tjänsteman drivit mot privata vårdföretagare  för att försäkra sig om att ingen annan drabbats av eventuella missgrepp.

Att alla ska behandlas lika, oavsett goda kontakter och mäktiga vänner,  borde vara  självklart. Det sätt på vilket Frank Andersson och regionens två högsta politiker samt regiondirektören agerade i fallet med Citysjukhuset +7 befäster föreställningen att den som har de rätta kontakterna gynnas framför andra.

Revisorerna formulerar sina slutsatser i försiktiga ordalag: ”olämpligt”, ”än mer olämpligt”, ”risk för jäv”, ”risk för intressekonflikt” och ”anmärkningsvärt”.

De försiktiga omdömena kanske ändå kan leda till att en ny generation politiker tar demokratin, dess spelregler och sitt eget ansvar på större allvar.

PS 

Beställardirektören Ralph Harlid tillträder den 1 september jobbet som planeringsdirektör för landstinget i Blekinge.

– Jag är väldigt glad över att Ralph Harlid har tackat ja till tjänsten som planeringsdirektör. Ralph har gedigna kunskaper om hälso- och sjukvården, är en inspirerande och engagerad chef och har dessutom stor erfarenhet av att driva förändringsarbeten. Jag ser fram emot att få arbeta nära Ralph, säger landstingsdirektör Peter Lilja i ett pressmeddelande den 16 mars.

Läs också:

Revisorer kritiserar toppolitiker

Hallberg: Skulle jag inte få kontakta vänner