Nära 57 procent av göteborgarna sade nej i folkomröstningen. Inte bara till trängselskatten och Västlänken. De slog näven i bordet och ropade nej till att mycket viktiga beslut fattas bakom låsta dörrar.

Formellt gällde den rådgivande folkomröstningen ett redan fattat beslut. Oåterkalleligt, enligt de styrande. Och alltså en helt onödig historia.

Men så kom diskussionen om det gigantiska projekt som kallas Västlänken igång. Allmänheten fick äntligen veta något om vad saken gäller. Kostnaderna blir skyhöga. Det görs stora ingrepp i stadsmiljön. Alternativ har inte belysts. Med mera.

Dessutom – och inte minst – uppenbarades det att väljarna stängts ute från all diskussion och alla möjligheter att påverka ett av de viktigaste besluten i Göteborg på mycket länge.

Alla etablerade partier i fullmäktige hade för flera år sedan stängt in sig och kommit överens. De vägrade försvara beslutet med sakliga argument. De har bara pekat på att många parter ­– däribland staten – varit inblandade i beslutet, som därför inte går att riva upp utan mycket svåra följder.

Här brast det för många av väljarna. Det handlade inte längre om sakfrågan. Utan om något ännu större. Nämligen rätten för invånarna till insyn och påverkan. Alltså demokrati.

Så väljarna slog nejet i bordet och röt:

Lämna oss aldrig mer utanför. Det är nog nu!