Det kom lite regn i förmiddags men nu är solen framme och värmer gott trots att temperaturen sjunkit ner mot de 20.
Den värsta värmeböljan är över och hjärnan börjar så sakteliga fungera igen. På bänkarna runt Gustav Adolfs torg sitter pensionärer och semesterfirare men få av dem vågar sig fram till Dennis Töllborg. Efter en stund kommer ändå en av dem som fått valprogram och valsedlar av Öppna Göteborgs valarbetare fram och frågar om förstanamnet på listan. Det verkar bekant, från någon rättegång på TV kanske?
Klicka för att förstora bilden!
— Det är jag som är Dennis Töllborg, svarar mannen i den pistagegröna filthatten.
— Va? Pensionären upprepar frågan några gånger liksom Dennis svaret, men det verkar ha svårt att tränga in. En professor i rättsvetenskap? Kan det vara han som sitter på sockeln till Gustav Adolf-statyn iförd en grön hatt som ser ut att ha blivit över från en loppis?
Förvåningen över att finna Dennis Töllborg på plats utanför Stadshuset (eller Gamla Rådhuset som det väl rätteligen bör heta) delas säkerligen av husets ledande politiker i den mån de är på plats.
— Dom vet att vi är här, säger Dennis förtjust.
Ja, de har väl noterat den illgröna hatten om inte annat. Anledningen till att Dennis Töllborg iklätt sig denna uppseendeväckande huvudbonad är aningen långsökt men mycket sofistikerad. Sannolikheten för en verklig politisk förändring är nämligen, enligt den på 60-talet populäre filosofen Herbert Marcuse, (lite förenklat) större än sannolikheten för att det plötsligt står en man i en grön hatt i alla dörröppningar. Men nu är han alltså här! Förändringen är således på väg.
— Det har redan börjat. Allt vi har gjort påverkar varje dag, säger Dennis och exemplifierar med att vd:n på Grayling, Carina Lindberg Glavå, fått sparken och att politikerna blivit allt mer nervösa.
— Redan vår blotta existens har påverkat saker och ting. Vi rör om i grytan. Till och med GP har skärpt upp sig, tillägger han. Om vi kommer in i fullmäktige får vi dessutom möjlighet att stämma i bäcken innan missgreppen leder till cover-up på grund av prestige och egenintresse.
På torget varje torsdag
Dennis har varit på Gustav Adolfs torg varje torsdag mellan 15 och 17 under sommaren och kommer att fortsätta med det.
— Att sitta i fullmäktige är ingen rättighet. Det är ett förtroendeuppdrag och då är det viktigt att vara tillgänglig. Kia och Anneli (som Dennis med en viss monoman envishet framhärdar i att kalla kommunstyrelseledamöterna Kia Andreasson och Anneli Hulthén), Kia och Anneli (således) ser inte att det pågår någon korruption. I själva verket är det bara fem procent, det visar vetenskapliga undersökningar, som reagerar på missförhållanden och illojal maktutövning. Så vi måste visa dem hur det ser ut. Öppenhet i förvaltningar och bolag är nyckeln. Om politikerna får se verkligheten på nära håll kan de inte låta bli att agera. Det kan handla om att genomföra kontrollbalansräkningar i bolagen och att titta på hur rekryteringen till olika tjänster går till. Där finns mycket vänskapskorruption.
Mest känd för allmänheten är nog Dennis Töllborg för sin mångåriga kamp för upprättelse åt Torsten Leander, snickaren på marinmuséet i Karlskrona som blev av med jobbet för att han (utan vettig anledning) fanns med i SÄPO:s register. Och nu kanske också för att han startat partiet Öppna Göteborg och därmed blivit en blåslampa i röven på alla maktfullkomliga och giriga politiker och tjänstemän i kommunen.
Tacklas ”jävligt hårt”
Är risken då inte stor att det här moraliska synsättet gör att vanliga, hyggliga medborgare knappt vågar arrangera en arbetslunch eller en konferens utanför stan, i vart fall inte utan att känna dåligt samvete? Att folk blir förbannade på ÖG?
— Jo, jag har märkt det. Mina innebandykompisar tacklar mig jävligt hårt numera. Men det är just därför som vi betonar att trappan städas uppifrån. Vi måste vara väldigt måna om att inte slå neråt, men det finns en risk där ja.
Kan det också vara så att skandalerna i Göteborg snarare underblåst ett känslomässigt politikerförakt än gynnat den sakliga tillnyktringens väg med ansvarsutkrävande som du och Öppna Göteborg förespråkar?
— Ja, det finns definitivt en sådan risk. Vi attraherar nog den typen av väljare. De första som hörde av sig var Theo från Vägvalet och en kille från centrala SD i Stockholm. De var förstås oroliga.
Hur kommer det sig då att valprogrammet i tio punkter är så välbalanserat, utslätat och akademiskt korrekt? Det väcker knappast de upprörda känslor som väl är en förutsättning för att folk ska rösta på Öppna Göteborg. Korruption och oegentligheter, illojal maktutövning och bristande ansvarstagande finns där hela tiden men folk måste väl påminnas om det på ett mer handfast sätt?
— Vi har en bra valhandbok med exempel på maktmissbruk och annat så det är upp till valarbetarna att förklara så folk begriper. Men vi har också en del nytt att komma med under valrörelsen, ingenting i nivå med säldöden 1988 men kanske tillräckligt ändå. Annelis resa till Sydafrika på skattebetalarnas bekostnad till exempel. Lite jävelskap ska vi nog kunna hitta på.
Vill helst köra racerbil
Men vad händer om Öppna Göteborg inte kommer in i fullmäktige?
— EN mandatperiod har vi sagt, men inte vilken. Vi kan nog jobba vidare fram till 2018 och då vara bättre förberedda om vi missar nu.
Men egentligen vill Dennis inte sitta i fullmäktige eller vara en ledare. Allt han drömt om som ung, och i viss mån fortfarande verkar intresserad av, är att köra racerbil.
— Min dröm var att bli Formel 1-förare i Monaco och ta Silvia på tuttarna.
Que? Silvia? Före, under eller efter loppen? (Alltså, man blir ju intresserad.)
Min fråga, mer som att jag tänkte högt, får inget svar. Det är väl heller inte så viktigt om det var fräulein Sommerlath Dennis åtrådde eller någon lokal profil med samma namn. Kanske menar han Grace Kelly, hon bodde ju i alla fall i Monaco, men det kan väl gå på ett ut. Själv hade jag en crush på den danska drottningens lillasyster, hon som sen gifte sig med Konstantin. Men det blev det heller ingenting av. Big deal.
Försöker undvika TV
Dennis är något besvärad, kanske inte så lite heller, över att vara partiets kändis eller ”Lill-Babs” som han uttrycker det. En lite lustig figur som talar utpräglad göteborgska och alltid är kontroversiell.
— Därför har jag försökt undvika att medverka i program som ”Debatt” i TV till exempel.
Dennis menar att bilden av honom är missvisande. Han erkänner dock att han själv har del i att så blivit fallet.
— Allmänheten har den bild av mig som sprids i media och delvis av mig själv.
Varje nytt parti har barnsjukdomar och drabbas av inre motsättningar. Har möjligen din starka personlighet och din roll i partiet haft något att göra med den svaga medlemsutvecklingen på senare tid?
— Ja, det tror jag. Jag tror att en del blivit besvikna, men om vi säger att vi är 40-50 aktiva av drygt 300 medlemmar så är väl inte det så illa?
— Dominant, som jag är, har jag nog hållit tillbaka en del begåvningar i partiet men det kommer det att bli ändring på. Jag kommer att tona ner min egen roll.
Men efter en 18-årig golgatavandring då han levde på 2.900 i månaden ”brutto” (under jobbet med Leanderfallet) känner sig Dennis ändå ha rätt till någon form av erkännande, kanske inte av att han är Messias men åtminstone av att han gjort rätt hela tiden medan alla ”pratarna” svikit när det kommit till handling.
Beredd ta ansvar
Kompromissande, som många anser vara politikens metod, är något Dennis Töllborg är fullständigt allergisk emot. I de frågor han är engagerad finns inget utrymme för kompromisser.
— Jag strävar inte efter att sitta i fullmäktige men om jag kan göra en insats för göteborgarna är jag beredd att ta det ansvaret. Det är en fråga om plikt. Men blir det tal om att kompromissa är jag beredd att ta min hatt och gå på direkten. När det gäller oegentligheter och missbruk av det förtroende väljarna givit politikerna i val finns inget mittemellan. Man kan inte vara lagom korrupt eller tillskansa sig lagom mycket förmåner på skattebetalarnas bekostnad. Det måste vara nolltolerans som gäller.
En man med ursprung i Somalia, iklädd orange joggingskor, lika matchande som Dennis gröna hatt, kommer fram och vill snacka missbruk och svensk historia. Han pratar om en Albert på 20-talet men kommer inte ihåg efternamnet. Vi vet inte om han menar Hjalmar Branting eller Albert Engström, han med ”Kräftor kräva dessa drycker”. Jag lutar åt den senare tolkningen men Dennis är osäker. Det är inte alldeles lätt att kommunicera även om mannen, Farah Jama, pratar hygglig svenska. Så mycket mer händer inte innan det blir dags för Dennis att, sin torsdagsvana trogen, besöka Ölhallen 7:an, där han har en trogen skara anhängare, och intervjun måste avrundas.
Vad som blir tydligt under vårt samtal är emellertid att Dennis Töllborg ingalunda är den samhällsomstörtare som hans överordnade och belackare tycks fasa för. Mer en konsekvent hävdare av de rättsprinciper vårt samhälle säger sig bygga på och stå för. Men Dennis är ingen ”pratare” som han säger. Han vill göra saker, åstadkomma resultat, men han vill gå den långsamma, lagliga och demokratiska vägen, inte skära kurvor som på racerbanan.
Hotelser och otidigheter
Och det är heller inte så svårt att åstadkomma förändring, tycks han mena. Det behövs bara en handfull människor på rätt positioner för att ändra inriktning och kultur i en verksamhet.
— Korruptionen verkar gå i cykler, kanske i tioårsperioder. Varje generation behöver en spark i röven.
Denna förtröstansfulla pragmatism är den sinnesstämning Dennis landar i när han fått rasa ut och häva ur sig lite hotelser och otidigheter åt höger och vänster, samtidigt som han i nästa andetag säger sig känna och respektera politiker i alla partier (utom SD).
Dennis gör ofta stor sak av att han fyllt 60, något som verkar bekymra honom. Men livet pågår ju i realtid och Dennis har ett behov av att jobba, annars mår han dåligt. Om han trots allt skulle börja trappa ner, som han ibland antyder, blir det kanske tid för den där racerbilen Dennis drömt om, men vad gäller vår drottning har han sen länge sin egen ”Silvia” som sannolikt är kapabel att själv avgöra när hon vill bli tagen på ”tuttarna”.
