När vår moderna demokratiska välfärdsstat byggdes upp under 1900-talet ansåg man att politiken måste styra ekonomin.

Det handlade om att hitta en balans mellan arbete och kapital, det handlade om socialt skydd gentemot fri marknad.
Välfärdsstatens livsnerv blev den offentliga sektorn. Den skulle bygga på regelstyrning, professionalism, yrkes- och ämbetsmannaetik, den var ett verktyg för att realisera politiska mål och ge medborgarna tillgång till utbildning, sjukvård, omsorg, bostäder, sysselsättning och infrastruktur.

Den moderna demokratiska välfärdsstaten raserades den 9 juni år 1988. Då godkände riksdagens ledamöter utan debatt (och utan att förstå vad de gjorde?) kompletteringspropositionen 1987/88:150.  Den offentliga sektorn styrs sedan dess av New Public Management filosofin.

Den offentliga sektorn betraktas som producent och medborgaren som konsument, ett ekonomiskt perspektiv läggs på allting. Offentlig verksamhet läggs ut på entreprenad, bolagiseras eller säljs ut vilket öppnar för korruption. Den verksamhet som är kvar i offentlig regi drivs som en samling företag på en låtsasmarknad. Allt ska mätas i siffror och utvärderas, kvantitet blir måttstock framför kvalitet. Byråkratin växer medan alla andra professioner infantiliseras.

Kompetens blir allt mindre relevant, lojalitet allt mer. Nu handlar det om att bygga varumärken, konsulter anlitas och yttrandefrihet och meddelarfrihet hotas när myndigheter ska agera som företag.
Internationell affärspress talar om ”den nya svenska modellen”, en skattefinansierad välfärdsmarknad som omsätter hundra miljarder, riskkapitalägda koncerner dominerar, medan Sverige rasar vid mätning av skolresultat och vårdkvalitet i jämförelse med andra OECD-länder.

Vi måste avskaffa New Public Management som styrningsfilosofi och istället utveckla en behovsorienterad rambudgetering där beslutsfattare kan identifieras och ansvar kan utkrävas.
Du kan hjälpa till genom att avslöja problem och oegentligheter i Göteborg!